Fri... men ändå fast i sig själv
Den senaste veckan, de sista dagarna i mars, har varit helt underbara. Temperaturen upp mot 15 och sol hela dagarna... Jag har tagit vara på dom bäst jag kunnat, vilket går rätt bra att göra när man fortfarande är "fri student". Det har mest blivit turer i parken med lite frisbee-golf eller bara softat på en bänk med min andra fria student kompis.
Det känns extra skönt att komma tillbaks till skolan och det friare studentlivet, efter att ha jobbat 9-5 i nästan två år. Somliga skulle kunna se det som ett steg tillbaka, jag var ända lite rotad i företaget jag jobbade för och skulle säkert kunna fortsätta. Det var en arbetsplats och arbetssituation som jag dock inte kom överens med och vill itne chansa på hur ett nytt uppdrag där skulle bli. Så skolan, för att göra klart de sista labbarna och sista tentan, känna helt rätt och allt fär långt framskuttet redan, för att sedan dra mig ut till en ny arbetsmarknad.
Jag har även stora förhoppnigar på att hitta något, även om jag än så länge inte kollat runt utan koncentrerat mig på pluggandet. Eller rättare sagt försökt. Det är en marknad som skriker efter mig och min typ...
Jag har verkligen känt mig fri den här veckan, med världen framför mina fötter. Att det inte finns något i vägen för att skapa mig det liv jag alltid velat ha. Ändå... nu efter helgen, känns det som jag är tillbaka på ruta ett.
Jag är fortfarande lika ensam. Jag har bara den där andra student kompisen att hänga med, men han har andra kompiskretsar och andra åtagande, så när jag inte har honom, har jag ingen. Resten av kompisarna har jag glidit ifrån, vi är för olika idag.. jag har förändrats.
Jag har träffat en speciell flicka, som är allt jag någonsin önskat mig. Hon har gjort mig till den jag är idag. Men vi kan inte bli... det var vad vi konstaterade för två månader sedan, efter kort dejting. Ändå är det helt underbart att träffa henne, och det känns ju så rätt, och det kändes som vi började hitta varann igen, vänskapen åtminstonde, en annan anledning till varför veckan känts så bra... men nu, efter helgen, känns det som vi glider isär. Vi skulle ha träffats, men de planerna föll sönder, och mitt humör och min framtidstro med dem.
Fastän jag är så fri, med inget som stoppar mig, så känner jag mig fast. I samma ensamhet.. och hur ska jag någonsin hinna klart med skolan till sommaren. Jag sitter med böckerna framför mig men kan inte ta mig för att öppna dom och plugga. Tankarna flyger och jag vill leva livet, men har ingen att leva det med. Jag är fast i mig själv.
Det känns extra skönt att komma tillbaks till skolan och det friare studentlivet, efter att ha jobbat 9-5 i nästan två år. Somliga skulle kunna se det som ett steg tillbaka, jag var ända lite rotad i företaget jag jobbade för och skulle säkert kunna fortsätta. Det var en arbetsplats och arbetssituation som jag dock inte kom överens med och vill itne chansa på hur ett nytt uppdrag där skulle bli. Så skolan, för att göra klart de sista labbarna och sista tentan, känna helt rätt och allt fär långt framskuttet redan, för att sedan dra mig ut till en ny arbetsmarknad.
Jag har även stora förhoppnigar på att hitta något, även om jag än så länge inte kollat runt utan koncentrerat mig på pluggandet. Eller rättare sagt försökt. Det är en marknad som skriker efter mig och min typ...
Jag har verkligen känt mig fri den här veckan, med världen framför mina fötter. Att det inte finns något i vägen för att skapa mig det liv jag alltid velat ha. Ändå... nu efter helgen, känns det som jag är tillbaka på ruta ett.
Jag är fortfarande lika ensam. Jag har bara den där andra student kompisen att hänga med, men han har andra kompiskretsar och andra åtagande, så när jag inte har honom, har jag ingen. Resten av kompisarna har jag glidit ifrån, vi är för olika idag.. jag har förändrats.
Jag har träffat en speciell flicka, som är allt jag någonsin önskat mig. Hon har gjort mig till den jag är idag. Men vi kan inte bli... det var vad vi konstaterade för två månader sedan, efter kort dejting. Ändå är det helt underbart att träffa henne, och det känns ju så rätt, och det kändes som vi började hitta varann igen, vänskapen åtminstonde, en annan anledning till varför veckan känts så bra... men nu, efter helgen, känns det som vi glider isär. Vi skulle ha träffats, men de planerna föll sönder, och mitt humör och min framtidstro med dem.
Fastän jag är så fri, med inget som stoppar mig, så känner jag mig fast. I samma ensamhet.. och hur ska jag någonsin hinna klart med skolan till sommaren. Jag sitter med böckerna framför mig men kan inte ta mig för att öppna dom och plugga. Tankarna flyger och jag vill leva livet, men har ingen att leva det med. Jag är fast i mig själv.
Kommentarer
Trackback
