Glida ifrån sina närmsta vänner
Vad gör man när man känner att man glider ifrån sina närmasta vänner?
Jag läste någonstans att relationer, i allmänhet, går lite berg- och dalbana.. upp och ner, och i olika perioder av tillhörighet. Om det är så har jag varit på väg neråt under en lång tid. Jag har bara väntat på att nå botten. Där tror jag att jag är nu, det finns kanske en, "min bästis", som jag fortfarande.. ja, va säger man, känner samhörighet med.
Jag har förändrats så mycket, speciellt den senaste tiden. Jag har egentligen alltid varit och känt mig annorlunda och har alltid tidigare och på senaste dragit mig åt andra persontyper, med andra intressen och livsstilar.
När det gamla gänget ska träffas nu, vilket ofta händer, får jag panik bara att tänka på det. Ännu en kväll i någon soffa och supa. Väldigt sällan något annat, och om vi tillsammans lyckas komma ut placeras deras arslen i någon annan soffa i ett hörn till stängningsdags. Även om jag inte är det mest sociala som snackar med alla jag träffar vill jag komma ut, bara vara bland folk.
Nu är det ju semestersnacktider också. Det ska hyras en stuga på en ensligt plats någonstans vid havet. De frågor om jag ska hänga med. Jag vet att jag kommer klättra på väggarna, utråkad och med dåligt humör, jag passar inte in. Den frustrationen skulle gå ut över någon oskyldig vän. Det vet jag, klart som korvspadet. Jag ger halv-dåliga ursäkter att jag tror jag är upptagen den veckan..
Men det är ju det enda kompisgänget jag har, så vad gör man? Skaffa nya antar jag. Jo man tackar.
Men mitt i all misär och självömkan med vännerna hände något skoj. Jag stötte på en gammal barndomsvän i fredags, som hade flyttat till stan precis. Vi gick ut och tog ett par öl. Det var kul, att träffa honom igen och även om jag inte tror det kommer bli någon ny bästis som jag hänger med varje dag, kändes det ändå som en kompis jag kan hänga med och snacka med när man träffs. Det behöver jag fler av.
När vi umgicks kunde jag inte undgå att känna och tänka, varför slutade jag någonsin umgås med honom, och det kompisgäng han tillhörde och som jag då också gled ifrån. Sakta först, men abrupt tillslut. Jag har ju alltid varit som dom, det var dom som formade mig...
Känner igen mig i det där att alltid känna sig lite annorlunda. Att inte riktigt passa in. Det har kanske med kraven att göra, att man har för höga, men det är lättare sagt än gjort att bara sänka dem, för man känner ju vad man känner...så tycker jag iaf. Det kan ha med det att göra, att man har en tendens att glida ifrån, därför att man inte känner 100%. Kanske är det så att vissa människor aldrig känner så. Annat än korta ögonblick. Jag vet inte ännu.
Jo, men påvägen till förbättringen är det inge kul att vara mig.. jag hatar sånt här. Det är the story of my life att vara den idioten som inte förstår att det är min grej att, 'inte vara lycklig'
