... oskyldig pojke ...

Jag var på en utställning om anorexia, Den Förbjudna Kroppen, som var uppe till och med igår här i Norrköping, Arbetets museum. Jag rusha iväg till den sista dagen, sista timmen den skulle vara uppe. Om den eller liknande kommer till eran stad är det något jag rekommenderar att se. Det är bara oerhört starka bilder och känslor man får av det, och känns som det ligger lite i skymundan. Men det är väl så vi människor fungerar, vi väljer vad vi vill se.. det hemska, otrevliga eller det vi inte förstår, ser vi bara rätt igenom eller undviker helt och hållet med blicken.

Från fotoutställningen med tillhörande texter:

"Mitt Anorektiska jag anser att jag inte har något eget värde. Jag har inte rätt att ta någon plats eller äta. Så har jag känt så länge jag kan minnas. Min mamma var precis likadan så jag tror jag växte upp med det." -N

"När det blir för mycket svälter jag mig för att återfå den underbara känslan av kontroll. Så har det varit om och om igen, i hela mitt liv" -N

"Anorexian är mitt helvete på jorden, och samtidigt är det min allra bästa vän. Det handlar inte om fåfänga - jag hatar mig själv, jag hatar vad jag ser. Anorexi är ett symptom på djup sorg. Det handlar om att ha kontroll i en värld där man inte har någon som helst kontroll." -R

Jag har tidigare aldrig riktigt förstått hur dessa personer känner sig och med ett tungt hjärta inser jag att jag aldrig riktigt försökt. Men det börjar jag nu, dels för att jag hittat och läst ett par bloggar på nätet, och utställningen igår. Mycket var väldigt träffande och går att relatera till mig själv, egna känslor och sinnestillstånd jag upplevt, men har aldrig tagit över tillvaron på samma sätt. Som kille är det väl inte lika vanligt, åtminstonde som man hör om... men jag kom att tänka på "The Machinist" nu, filmen med Christian Bale.