... oskyldig pojke ...

Så var det. Jag var tjugofem första gången jag kände en kvinnas läppar emot mina. Då räknar jag inte in "långtradarna" i Ryska-posten på dagis och lågstadiet.

Det var en höstdag förra året, då det fortfarande var varmt ute som en sommardag, en skön tid. Flickan träffade jag på kvällen för en förfest för att sedan gå vidare ut. Vi hade träffats en tid innan och pratat ett par gånger per telefon. Jag tyckte redan då vi fick en bra kontakt, vilket bara stärktes ju längre kvällen gick. Vi tycktes vara likasinnade i allt från humor och livsinställning, till musiksmak och intressen. Jag hade aldrig känt någon liknande kontakt och skulle kunnat ha suttit och stirrat in i hennes bruna ögon hela kvällen, vilket jag också gjorde större delen av den. Och hon in i mina blå.

Kvällen fortsatta ute och vidare in på dansgolvet. Temperaturen steg mellan oss och vi började bli heta på varandra där på dansgolvet och tryckte oss emot varandra i takt med musiken. Kvällen gick och sista tryckar-låten kom och hon fanns i min famn. Våra läppar söktes till varann... och våra tungor lekte...

För mig var kvällen som en saga. Den var precis som jag önskade.

Det var till den dagen den lyckligaste dagen i mitt liv, för det var inte bara första gången jag kysste en kvinna, det var även första gången jag blivit kär. Jag har trott jag har varit små kär och haft känslor andra innan, men efter denna dag inser jag att jag aldrig har varit kär, förrän den där höstdagen förra året.

Jag hade aldrig blivit upprymd av liknande känslor. Jag satt halva eftervarande dag och stirrade in i väggen, på skärmen, eller ut genom fönstret, medans jag lyssnade på musik. Musik som vi lyssnat på tillsammans kvällen innan... med ett leende på läpparna, och bara mådde. Jag klarar inte att beskriva det i ord, för jag kunde inte knappt förstå mina egna känslor då. Jag var lycklig...