Rosa moln ovanför avgrundsgjupa gravar
Samtidigt som hon har fått mig att känna mig som om jag är större än hela världen, älskad av livet själv... har hon i stunder fått mig att känna mig mindre värd än den lättaste vindpust. Jag har givit henne den makten. Jag har delat mitt hjärta, skrattat och gråtit med henne.
Jag har funnits där för henne, hon har kunnat komma till mig när hon behövt, med alla sina problem, sin ångest och frustration. Det händer mycket i hennes liv och hon är mästare på att starta konflikter, ur vad som tycks är ingenting. Hennes självkänsla söker ständig bekräftelse, men får motsatsen i de konflikter hon är delaktig i och föder. Där har jag funnits för att fånga upp henne, delat hennes tvivlande sinne, gett henne den bekräftelse hon behöver.. även om det bara är tillfällig hjälp.
När hon ställs mot väggen hugger hon ifrån, skäller på sin omgivnigen, allt för att skydda den bräckliga skölden som är självkänslan. Hon trampar neråt, trycker ner, så länge personen kommer lägre ner än hon känner sig, så är hon i alla fall bättre än den personen. Jag har tagit emot när hon skällt. Det har sårat, men jag har inte skällt tillbaks eller ens försvarat mig. Det skulle inte vara till någon nytta. Och jag har helldre tagit emot än riskerat ha orsakat skada tillbaks. Jag har begravt det i mitt inre, i mitt hjärta.. och hoppats det inte ska lämna några ärr efter sig.
Från att sväva på de lättaste moln har hon fått mig att gå ner i avgrundsdjupa tankar. Platser där inte det minsta ljus eller hopp om en ljusare framtid har nått ner. En plats där jag inte är värd någotning. Där jag aldrig betytt något i världen. Där jag lika gärna kunnat stanna för evigt.
Det enda jag har försökt göra är att ge tillbaka något av allt det hon gav mig innan. Om det så bara var en bråkdel. Jag har försökt få henne att inse vilken bra och fin person hon är, hur hon påverkar personer hon kommer i kontakt med. Det är en av orsakerna till alla hennes konflikter, hon inser inte sitt egna värde. Hon skjuter ifrån sig personer hon berört, som om de är ingenting. Ignorerade, som om de aldrig funnits. Denna underbara person... jag önskar hon visste vem hon var. Jag själv känner mig som en näsduk, som något att snyta sig i och som kastas när den är använd... förbrukad.
Jag hoppas det har stillat hennes sinne en gnutta, hennes egna kaos, genom att dela med mig av mitt hjärta. Men jag klarar det inte längre. Jag klara inte att känna mig så nertryckt längre, så avgrundsdjupt. Det har skapat ärr av den smärta jag tagit in och hållt i mig själv. Åtminstonde sårskorpor, som om jag inte ger de tid att läka, skulle lämna ärr. Det gör ont bara att se hennes namn, hennes närvaro på MSN. Jag har inte sett henne sedan hon senast skällde på mig. Jag blir påmind om de nattsvarta tankarna och den avgrundsdjupa platsen... kommer jag någonsin glömma den? Kan tårarna dränka den?
"Broken bones fuse together, bruises never last for long,
But once they're said words stay spoken
And hearts stay broken from that moment on.
Sticks and stones may break my body, but words can tear me apart.
So be careful what you tell me, spare a thought for my heart." - Neil Hannon, Sticks & Stones
