... oskyldig pojke ...

Jag hade en liten misstanke innan, att det gick snabbt med känslorna och att det lika snabbt skulle kunna sluta med ett hårt fall ner i betongen. Men jag sa till mig själv, och kompisarna, att jag helldre tog lite dramatik i mitt liv än inget alls. Bara det hände något. Det var dags. Jag fick på ett sätt verkligen äta upp de orden.

Månaden efter att jag träffade flickan jag berättat om i tidigare inlägg, upptog hon hela min existens. Livlinan, hoppet om att det fanns besvarade känslor, hade jag ett fast grepp om och ville inte släppa för allt i världen. Det var tur att jag inom jobbet precis hade flyttat och fått nya arbetsuppgifter och det fortfarande var lite strul med vad jag skulle göra, för jag fick inget vettigt gjort på dagarna, varken på jobb eller fritid.

Hon fanns alltid i mina tankar. Dag som natt. Många eller rent av de flesta nätter var sömnlösa eller med en halvtimmes sömn här och där. Förrutom det blev det oftast en halvtimme på pendeln till jobbet var dag. Det var allt. Jag beräknar att jag snitta två timmars sömn under denna period och liknande har jag aldrig varit med om. Inte ens under lumpen.

Det tog på kroppen, framförallt mentalt, men visade sig även i de mörka rignarna under ögonen som aldrig varit så svarta som då. Även håret, blev bokstavligen gråare under perioden. Jag har en länge haft lite enstaka gråa hår lite här och där, men "min frisör" anmärkte direkt på att jag blivit mer gråhårig när jag klippte mig kort efter den månaden. Och det är tydligt, mina sidor runt öronen har blivit betydligt gråare. Jag såg det första gången i en provhytt under ett par kraftiga strålkastare, sidorna lyste upp som två fyrtorn.

Det sägs att man kan "bli gråhårig över en natt", till exempel vid stor sorg eller annan kraftig psykisk påfrestelse. Jag har till exempel hört att det var vanligt bland fångar i arbetsläger under andra världkriget. Kan inte på något sätt jämföra mig med det, men jag ser det hela själv som ett tecken på att jag mådde psykiskt väldigt dåligt. Det var troligtvis min tuffate period i mitt liv.

Men det var inte många som såg det. För det var ingen jag visade det för. Tvärtom tyckte de flesta att jag såg ut att må bättre än någonsin, för jag hade börjat styrketräna för fulla halsar, för första gången och det gav resultat, vilket det brukar göra snabbt i början. Jag sökte mig till träningen, all tid som inte gick att grubbla om flickan gick till träningen. På jobbet, och fritid, läste jag allt jag kom över vad det gällde träning och ta hand om kroppen. Hur man kunde optimera det, för att få bäst och snabbast resultat. Jag planerade pass. La om övningar hit och dit. Allt för att få lite ro från grubblerierna, det var därför jag sökte mig dit.

Själva träningspassen blev terapipass i sig. Där var det ända jag koncentrerade mig på mig själv och träningen. Vilka set och övningar jag skulle köra näst. Bland smärtant i musklerna och flåset i lungorna fick jag lite ro från verkligheten.

Jag vände mig inåt, in i mig själv, som jag alltid hade gjort. Det har aldrig funnits någon som jag kunnat anförtro mig åt. Inte ens min "bästis" visste hur jag mådde, men kanske anande, det vet jag inte. Jag hade ännu inte träffat den person som skulle komma att öppna mig och förändra mig för alltid.

Det var en period som jag lärde mig oerhört mycket om mig själv, hur jag själv fungerar och jag ser det helt och hållet som om jag kom ur det hela en erfarenhet rikare. Även med facit i hand, då som nu, kommer jag aldrig ångra att jag välkomande dramatiken i mitt liv.