Tvingad till val man inte vill göra
En person har genomsyrat hela min tillvaro senaste dygnet, sedan jag såg henne på msn igår kväll, för första gången på ett bra tag, jag har hållit mig borta.
Runt nyår dejtade jag denna person under en tre veckors period, kort, innan vi slutade träffas, men förblev nån typ av vänner. Det var osäkra känslor och mycket annat som stod på spel med att fortsätta. Jag hade nämnligen träffat henne genom en av hennes vänner, som jag innan hade dejtat, också i ungefär en tre veckors period. Där hade vi dock ett så bra "break-up" man kan tyckas ha. Vi både hade inte hittat några känslor för varann, även om vi båda gillade varann. Vi samtalade om det och bestämde att vi skulle vara vänner, vi båda gillade varann och önskade vi hade känslor. Det kändes verkligen inte som jag förlorade en "potentiell flickvän", utan vann en vän... och det var något jag önskat mer än något annat under en lång tid, att hitta nya vänner.
Det är ett känsligt ämne, att dejta kompisars ex, eller dejter. Vi båda frågade om det var ok att vi skulle ses, väninnan och jag, annars skulle vi hållt tassarna i styr, men det var det... Men bara till en början. Efter en vecka så hade hon ändrat sig, det var inte ok längre, hon hade hittat några känslor, och det hade jag också, men inte i henne...
Vi blev båda ställda mot väggen. Hon trodde inte hon skulle kunna fortsätta vara min vän, om vänninan och jag fortsatte träffas och blev seriösare, blev ett par. Jag hatade henne då, för att hon tvingade mig, oss båda, att välja så. Jag vill ha hennes vänskap. Vi kände oss orättvist behandlade. Att bara ge upp någon som man börjat få känslor för. Senare och i efterhand, förstod jag så klart hur hon kände i det hela. Det var inte lätt för henne heller.
Jag ville spela hjälten. Jag ville inte vara orsaken till att ett härligt kompisgäng som jag älskade var och en för vilka de var och hade hoppats få umgås med, skulle splittras. Jag ville själv vara den som sa att det fick räcka, inget mer.. och om det så skulle krävas, säga upp vänskapen och kontakten med båda vännerna. Även om det var bland de två finaste personer jag någonsin träffat och önskade med hela mitt hjärta att jag skulle ha kvar resten av livet. Allt för att jag ville båda väl, att de skulle vara lyckliga, tillsammans, så som jag träffade dem. Men jag förmådde inte mig själv till att göra det, jag var för svag...
Det var för att jag träffat en person som var som ingen annan jag träffat förrut. Hon kunde förstå hur jag kände. Hon talade till mig, personen som är jag, under ytan, och lockade fram den. Hon öppnade mig, befriade mig från mitt skal. Hon fick mig att våga dela med mig av allt som jag hållit heligt förrut, som bara varit för min kropp att veta och känna. Hon fick mig att gilla och uppskatta personen som jag är. Hon... Hon, som när jag träffat henne, insåg att jag saknat i hela mitt liv. Den personen förmådde jag mig inte säga upp vänskapen till.
Vi har försökt vara vänner, men med långa upphåll i kontakten, mest msn-ande. Vi har setts en gång, på tre månader. Hon hittade mig på dansgolvet en kväll och föll i min famn. Där stod vi, mitt på dansgolvet och höll om varann, i vad som tycktes vara en minut. Alldeles still, med folk hoppande omkring oss, utan att säga ett ord till varann...
"And though they talked for just a little time
Before she said she had to go
He saw the meeting as a tiny sign
That told him all he had to know
And so Louise
Waved from the bus
And as she left
She gave that smile
As if they were still lovers
It's not always true that time heals all wounds
There are wounds that you don't wanna heal
The memories of something really good
Something truly real, that you've never found again" - Robbie Williams, Louise
