... oskyldig pojke ...

Jag är en 25-årig pojke, inte född men uppvuxen i Östergötland och boende i Norrköping. Förhoppningsvis har jag inte så mycket ös'skötte-dialekt, men det är nog mest önsketänkande.

Jag är en snäll och duktig, men lite blyg pojke. Det är vad jag har hört om mig själv genom alla tider. Snäll, säkert för att jag inte försöker stöta mig med allt för många personer. En duktig liten pojke har jag alltid försökt att vara. Varit i skolan vardag och ätit upp all min mat. "Ååå va fint", eller "Men ååå duktig du va!"... det är två vanliga kommentarer jag hört under min uppväxt från min kära mamma och folk omkring mig, och tyvärr så är det fortfarande så. Min mor är en genuint snäll person (nog därifrån jag fått det) som vill alla väl, men jag önskar nu att hon brytt sig mer om mig, mitt inre, som person, hur jag känner.. och mindre om det jag presterar.

Blyg anses jag nog för att jag är så tyst. Jag försvinner ofta i en större grupp, främst med folk jag inte känner, och intar någon slags lyssnarroll. Jag kommer med kommentarer om det verkligen är något jag vill säga men annars håller jag mig bakom, såvida jag inte blir tilltalad. Varför vet jag inte... Det är mindre så i vänners sällskap och två och två har jag inga problem med, där känner jag mig bekväm.. även om jag är usel på small-talk.

Sedan förra sommaren har jag förändrats väldigt radikalt. För första gången försöker jag hitta mig själv, personen som jag är, mina värderingar, vad söker jag, vad vill jag göra med mitt liv, mitt jag. Innan känns det som jag inte har brytt mig på något sätt... om något, vad jag gör med mitt liv. Så länge mammsen är glad och det är hon om jag har jobb, pengar och/eller går i skolan.

Jag har sökt mig ut på bloggar, läst om andra och deras privata tankar, något man måste känna en annan person väldigt bra för för att ta del av. Jag läser mer vanliga böcker (bara), gärna biografi liknande, om personer i jag form och deras upplevelser och erfarenheter. Annars har det mest varit fantasy, sagor, om påhittade världar, dit har jag sökt mig...

Det sägs att man oftast går ett helt liv med att söka sig själv, sitt rätta jag.. kan bara hoppas komma närmare och det känns som jag gör framsteg, men lång väg kvar...