Att bara umgås med sig själv
Jag kvävs. Jag kan inte andas, kan inte leva. Jag måst få leva, mitt liv. Som jag vill. Jag låser mig helt. Allt i vardagen, gör jag för att kunna berätta om det, för henne. All tanke, går åt henne. Gick åt henne. Men jag inser att det inte bara är med Louise jag gör så, utan vem som helst jag involverar mig med. Jag måste också ändra mig.
Det är svårt, att bara umgås med sig själv. Konstigt nog, så mycket som man är ensam. Men jag är aldrig ensam i tanken. Tanken flyter alltid iväg. Till någon annanstans, till någon annan person. Bort ifrån det jag gör. Bort ifrån mig. Jag måste träna på att behålla tanken i mig själv när jag är ensam. Där jag är. Inte där jag önskade jag var, eller med vem. Jag måste ha kontroll och trivas med att bara vara, just där jag är, ensam eller med sällskap.
Jag vet bara en sak, att jag inte kan låta henne, vännen, styra mitt liv. Resten får jag ta som det kommer. Jag kommer vara ärlig, berätta att jag har kontakt med hennes ärke-rival. Och att jag träffar andra. Det senare tror jag inte kommer spela lika stor roll, iaf inte på ytan. Men det första tror jag tyvärr att hon kommer att känna sig sviken för. Så sviken att hon kommer stöta bort mig. Men inte hela vägen. Hon kommer kontakta mig, nästa gång hon känner sig nere. Och jag kommer trösta. Jag kommer vara där. Eller så blir jag en ny fiende. Någon hon undviker, inte hälsar på och går åt andra hållet om vi möts. Det vill jag verkligen inte. Hon behöver inte en till fiende att må dåligt över.
Jag undrar vad det är jag kan ge. Tröst. Men det kommer bli på mig bekostnad. Hon kommer riva och slita i mitt hjärta. Och slänga åt sidan när hon vill. Jag vet inte hur mycket jag klarar av. Jag skulle kunne ge henne ett avslut. En avslutad relation. Det skulle vara hennes första, och det skulle visa henne att det går. Att man kan få ett lyckligt slut.
Det är svårt, att bara umgås med sig själv. Konstigt nog, så mycket som man är ensam. Men jag är aldrig ensam i tanken. Tanken flyter alltid iväg. Till någon annanstans, till någon annan person. Bort ifrån det jag gör. Bort ifrån mig. Jag måste träna på att behålla tanken i mig själv när jag är ensam. Där jag är. Inte där jag önskade jag var, eller med vem. Jag måste ha kontroll och trivas med att bara vara, just där jag är, ensam eller med sällskap.
Jag vet bara en sak, att jag inte kan låta henne, vännen, styra mitt liv. Resten får jag ta som det kommer. Jag kommer vara ärlig, berätta att jag har kontakt med hennes ärke-rival. Och att jag träffar andra. Det senare tror jag inte kommer spela lika stor roll, iaf inte på ytan. Men det första tror jag tyvärr att hon kommer att känna sig sviken för. Så sviken att hon kommer stöta bort mig. Men inte hela vägen. Hon kommer kontakta mig, nästa gång hon känner sig nere. Och jag kommer trösta. Jag kommer vara där. Eller så blir jag en ny fiende. Någon hon undviker, inte hälsar på och går åt andra hållet om vi möts. Det vill jag verkligen inte. Hon behöver inte en till fiende att må dåligt över.
Jag undrar vad det är jag kan ge. Tröst. Men det kommer bli på mig bekostnad. Hon kommer riva och slita i mitt hjärta. Och slänga åt sidan när hon vill. Jag vet inte hur mycket jag klarar av. Jag skulle kunne ge henne ett avslut. En avslutad relation. Det skulle vara hennes första, och det skulle visa henne att det går. Att man kan få ett lyckligt slut.
Kommentarer
Trackback
