Det är jag
Men... det där är ju jag. Det där är ju jag som tolvåring, med den enda drömmen om att bli fotbollsproffs, de senaste sex åren. Men en dag dog den.(Se Friends filmer här, Fotboll)
De bestämde sig för att börja mobba mig. Varför just jag, vet jag inte direkt. Det började under en turnering, Gothia Cup. Det gick inte så bra för oss, så kanske ville ha en hackkyckling. Jag var nog ett lätt mål. Jag kom ofta i bakgrunden i vilket fall.
Efter vi kommit hem från den cupen kom jag inte till nästa träning, och ingen efter det. Föräldrarna undrade ett tag varför jag inte ville spela fotboll längre, men de gav upp rätt så snabbt. De trodde väl att jag växt ifrån det.
Jag gick inte i samma skola som de flesta i fotbollslaget under högstadiet, det var nog tur. Men det var en nära kompis och klasskompis jag blev sviken av, som jag hade haft de senaste fyra åren. I gymnasiet hade jag dem runt mig igen dock.
Jag skrattade alltid bort det. Haha, ja det var kul sagt. Kul, att du har kul, på min bekostnad. I tre år. Jag har alltid bemött det med ett smile. Det tog lång tid innan jag insåg och erkände för mig själv, att det påverkat mig mycket, då som senare och fortfarande. Att ta kontakt med andra, andra grupper. Jag har svårt för det, det skrämmer mig. Det gör mig tyst, ännu tystare. Jag är rädd för att dela med mig. Jag är rädd för att bli sviken igen, bli hackad på. Men om de inte vet något om mig, om jag håller mig i bakgrunden, tyst. Då har de inget att hacka på.
Lite så är det nog jag omedvetet tänker. Det gör att jag glider ifrån, gruppen. Kanske är det därför jag känner mig så trygg i tjejers sällskap, i tjejgrupper. Killgrupper däremot, som nya klasser, fester... eller fotbollslag. Jag vet inte vad som händer, blir tillbakadragen. Drar mig omedvetet, fast lite medvetet trots allt, undan från dem. Inte för att jag inte vill umgås eller få nya vänner. Inte för att jag inte trivs i sällskapet, men jag är nog rädd. Jag intalar mig själv att jag inte passar in...
Har suttit och läst lite i din blogg nu...
Jag vet hur du menar... jag blev mobbad på högstadiet, visserligen var mobbarna rätt "lugna", lärarna tog tag i det värsta innan det hann blossa upp. Men de slutade aldrig. Lappar i skåpen (du är så jävla snygg (och jag visste att de var ironiska), folks blickar i korridoren. Det värsta var mina två "närmaste vänner". De behandlade mig som skit men jag hade inga andra, så därför stannade jag kvar med dem. Det påverkade mig otroligt mycket, det var kanske två år efter gymnasiet som jag släppte dem. Och då hade jag ändå sagt upp bekantskapen med dem för länge sedan. Jag var rädd för att ta kontakt med människor för jag tänkte att de tskulle tycka illa om mig. När jag väl började få vänner litade jag inte på att de tyckte om mig. Jag tänkte att de ville vara med mig för att de tyckte synd om mig. Men sen där på gymnasiet någon gång blev jag helt plötsligt besatt i rosa, och där fann jag min identitet. Jag är rosa och det vill jag alltid vara. Sen har jag fått ta mycket skit för det, att inse att det finns många som har svårt för det, folk är rädda för det som är annorlunda. Men till slut hittar man de som faktiskt tycker om en för den man är, inte TROTS den man är. Inte någon kärlek kanske, men vänskap är oerhört värdefullt. Det jag egentligen menar är att om man låter den göra det, kan mobbing göra en till en jävligt stark och bra människa. Man ser folk på ett annat sätt.
Det tar lång tid att komma över något sådant, men det går om man vågar släppa det. Jag släppte det genom att skriva ned det som hände då, och konfrontera mina "vänner" med det.
Glöm inte att du är så jävla mycket bättre än de någonsin kan vara.
