... oskyldig pojke ...

Jag har aldrig slutat hoppats, att vi kan bli något mer än bara vänner. Eller ens vänner för den delen, för det har vi knappt varit under sommaren. Hon gav mig hopp nu. Men den var kortvarig, för jag har fått större insikt hur det är med henne. Varför hon är som hon är. Varför hon pendlar så. Varför hon är så fientlig och så varm. Allt på samma gång och om vart annat.

Hon har så många i sitt liv, som hon tycker om, som hon älskar. Sådana som hon håller kvar vid. Alla gamla ex tycks det som, och jag fick reda på en ny senast i helgen. Jag blev lite ställd av det först, för jag trodde jag kände alla hennes pojkar, vi har pratat om så många, som varit så speciella. Det var någon som "lekt" med henne i ett och ett halvt år. Tydligen hennes alldra största kärlek som sårat henne mer än någon annan genom att  klampade in i hennes liv, och ur det lika fort. Hon var väldigt deppig och citerade Rihanna's "Rehab" flera gånger: You were my favorite drug, The only problem is, That you was using me. Trots insikten verkade hon ändå inte kunna släppa honom. Har man blivit sårad tillräckligt mycket slutar man till slut att bry sig.

Det gjorde ont att se henne så. Jag kände väl igen det. Men det påminde mig också om att hon en gång brukade skära sig. Hon berättade det en gång, men det ska ha varit länge sedan. Undrar om det var när hennes pappa lämnade henne, hon var fjorton då. Jag tror det tog hårt på henne, hårdare än hon sagt, och jag tror det är ett litet svar på varför hon stöter bort de pojkar som kommer henne nära. För nära. Vi hann komma djupt, intimt, hon anförtrodde sig till mig för första gången på väldigt länge. Men hon avslutatde våran konversation den kvällen väldigt konstigt. vi försökte vara dejta det funkade inte och vi försökte vara vänner men det funkade inte..den gång skulle det vara nåt helt annat men det funkade inte. Efter det sa hon inget. Lämnade bara ett stort frågetecken.

Det kom helt ur tidigare sammanhang, då hon pratade om sin stora kärlek hon inte kunde släppa. Det var snarare att hon pratade om oss. För vi försökte först att dejta. Men det gick inte. Vi försökte bli vänner. Men det gick inte. Sen vet jag inte vad hon menar. Jag har funderat på det, för jag har aldrig försökt bli något annat. Ville hon bli KK? Hon som bara ville va, utan knussel. Det var en kväll, efter att jag för henne gav upp kontakten med Scoutern (se tidigare inlägg). De var påväg att hända något då, men gjorde aldrig det. Dagen efter ville hon bara vara vänner igen.

Men jag har börjat inse nu att hon inte har plats för mig i sitt liv. Hon har tillräckligt många hon håller i, som hon håller om. Som hon tycker om, älskar.. och även hatar och tycker illa om. Men det finns en person i hennes liv som är i fel katerogi över alla andra, och det är hon själv. Hon älskar inte sig själv, tycker allt för illa om vem hon är. Innan hon börjar älska sig själv kommer hon aldrig att kunna ge och få tillbaks den kärlek hon nu så desperat söker. Hon ger kärlek och omtanke nu, det är hon duktig på, ger det åt höger och vänster. Men det är ofta kärlek med krav, på att få något tillbaks. Och all kärlek är bara för att kompensera den avsaknad på kärlek som hon har för sig själv. Hon hoppas väl andra ska kunna fylla det tomrummet hon har i sig själv.

Men det kommer aldrig vara en lösning för henne. Hon tror hela tiden att hon ska bli påkommen, att den som ger henne kärlek kommer att se vilken ful och ond människa hon egentligen är. Det som hon tror att hon är själv. De människorna stöter hon bort, helldre innan än de kommit på henne. Men när hon gör det beivsar hon bara för sig själv vilken dålig människa hon är. Hon är en ständig förlorare.

Hon inser inte sina goda sidor, hur bra hon egentligen är. Det hör mycket ihop med självkänslan, att kunna älska sig själv. Att känna sig själv, att se sina goda sidor. Innan dess kommer hon aldrig kunna varken ge eller ta emot kärlek på rätt sätt.

Trots den definitiva insikten att jag troligtvis aldrig kan bli något med min underbara vän, så blev jag inte ledsen. Inte glad heller. För jag lider samtidigt, med henne. Det inser jag att hon gör, och att hon inte har ett slut på tunneln och mörkret inom synhåll.

Jag funderar inte längre hur eller om jag kan fungera med henne. Jag funderar dock hur jag ska gå vidare med denna insikt. Kan jag hjälpa henne? Kan jag göra henne lycklig? Kan ja få henne att älska sig själv? I slutändan är det bara hon själv som kan hjälpa sig själv. Hon måste få insikt om sig själv. Sin självkänsla, sin självkärlek. Men kan jag hjälpa henne? Jag vet inte hur än och jag vet inte hur jag ska hantera insikten.

Jag kommer inte längre tävla om hennes uppmärksamhet, hennes kärlek, och det tror jag är tackvare att jag är trygg i mig själv. Och jag älskar mig själv. Jag uppskattar den person jag är. Men vill samtidigt bli bättre och jag arbetar med hela min själ för att bli en godare människa. Jag vill inte släppa vännen, men inte för att vara en kandidat för hennes kärlek.

Jag vill fortsätta ge till henne. Ge av mig. Allt vad jag kan. Jag vill lysa upp hennes fina sidor, så hon ser dem själv. Men hon kommer tro att jag inte kan släppa henne. Att jag vill något mer, något annat. Hon kommer inte veta hur jag känner. Igårkväll hade jag allt uttänkt hur jag skulle gå tillväga. Tavlan som jag gjort åt henne är klar, och med den skulle jag ge henne ett brev, där jag talade om att jag insåg att hon inte har plats för mig i sitt liv. Jag skulle lämna det vid hennes dörr, att hitta när hon kom hem från jobbet (hon kommer alltid hem innan fyra). För hon har varit konstig sedan vårat senaste samtal, det som slutade med ett frågetecken. Eller egentligen är hon som hon alltid varit. Hon är kluven, vill ha mig nära, men inte för nära. Hon verkar knappt vilja ha den tavla hon bad om, som jag med glädje gjorde åt henne. Hon har "fullt hela veckan". Gumman, du är så genomskinlig, jag ser rakt igenom dig. Skrämmer det dig, att jag ser så mycket av dig? Om du bara såg den bild jag har av dig, hur fin du är i mina ögon.

Men så blev det inte. Jag ändrade mig vid lunch idag. Hon skickade mess, bad om ursäkt att hon försvann från msn, var tvungen att stänga av datorn, kanske fått en mask eller nåt. Jag vet inte om det är ett försök till undanflykt, ett försök att rädda hennes tidigare undanflykter att ta emot tavlan. Jag vill inte göra en stor grej av det, vill inte blåsa upp den som andra gånger. Enkla saker som att jag skulle få komma att se hennes nya lägenhet någongång, slutade med att vi nästan sa upp allt vad vänskap hette. Hon tyckte jag förstorade allt då, men det är bara i hennes egna hjärna. Nu som då. Och det har aldrig egentligen handlat om lägenheten, eller tavlan. Därför kanske jag ska ställa tavlan utanför hennes dörr imorgon trots allt, innan hon kommer hem från jobbet. Utan förpliktelser. Utan baktankar, som hon kan tro jag har. Bara ge, utan krav. Utan meddelande att jag inser min plats, som inte är med henne.

För det saknar betydelse. Jag vill bara att hon ska vara lycklig. Jag vill bara att hon ska vara lycklig. Jag vill Bara att hon ska vara lycklig. Jag inser det nu när jag skriver det, om och om igen för att vara säker. Hur sant det är, att jag inte vill något annat än att göra henne lycklig. Och jag blir tårögd av lycka över den insikten i mig själv. För det är bevis på att jag är på rätt väg. Till egen lycka, till att bli en god människa.