Kall och Grå
Det var en vecka sedan jag var på väg ner längs kusten, och landande i Borgholm så småningom. En fin sommarstad. Sommar och sol. Alvaret är vackrare än någonsin, engligt de regelbundna sommarboende. Och ängen sprudlar verkligen i färg, i alla regnbågens färger. Så långt ögat kunde se och var man än trampade.Ändå vill jag inget annat än komma hem. Men jag undrar samtidigt varför, för det finns inget att komma hem till.
Jag är vilsen. Och helt ensam. För jag vet inte var jag hör hemma. Jag sitter och trängs med familjen i den lilla segelbåt. Ändå är jag helt ensam, för jag är helt och hållet borttappad i mig själv och där jag är.
Just nu. Just då. Går jag ut på piren, med huvan uppdragen för vinden och hörlurarna i öronen. Det är grått ute. Dimman ligger tät och jag är så vilsen. Jag letar efter fyren, ljuset som ska guida mig. Hem. Men vad finns där hemma? Vem kan hålla i ljuset och vara min fyr? Det är ett medvetet val, låten jag börjar lyssna på, för jag vet vad jag behöver. Kinderna små, blir fuktiga så.
'Cause even though the skies above are cold and grey
I'm sure tomorrow we will see the light of day
Kommentarer
Postat av: Lina
jag har också känt den där rastlösheten. man vill bara komma hemma trots att man inte vet varför. men du verkar ju rätt säker på att det går över...
Postat av: Appe
Jo rastlösheten försvinner, bara man tar tag i det och byter miljö. Där man känner sig "hemma" och trygg antar jag, där man kan vara som man vill, just då. Men det är mycket med att jag inte vet var jag är just nu, och det försvinner inte tyvärr.
Trackback
