Making my own way home, ain't gonna be alone
Jag börjar skriva, men kommer ingenstans. Jag har mycket jag skulle vilja skriva av mig om. Men allt bygger bara på igen, så att jag inte vet var jag ska börja. Jag ska försöka ta tag i det, få ner det i ord, jag tror jag behöver det.
Dagarna efter att ha varit ute och farit i segelbåten/ar den senaste tiden, flyter på utan att vara speciellt händelserika. Idag gick jag upp kl11, efter att ha snoozat bort en timme eller två. Tog på mig joggingkläder och gav mig ut och sprang. 10 minuters runda, men det var allt som behövdes. Fortfarande inte återställd sedan sjukdomsperioden i början av sommaren, men det var skönt, en bra start en dag. På eftermiddagen begav jag mig iväg till skolan och skulle fixa med ett par kursregistreringar, men det gick först imorgon visade det sig.
Vidare till parken där jag tog en avkortad runda frisbeegolfen, tills jag hittade en fin gräsplätt, där solen kunde gassa på min då bara överkropp. Så spenderade jag ett par tre timmar, insjuken i en bok och bröt av det och mina tankar som kom, med att teckna. En staty av en lo som står i parken fick bli mitt motiv.
Något liknande så har dagarna sett ut efter sommarmånaderna, lugna, tillbringande mig själv. Hemma underhåller jag mig just nu med att titta på en serie, Heroes, den fastande jag för direkt. Den handlar om superhjältar, vardagliga superhjältar. Har aldrig läst mycket serietidningar, men måste blivit smittad av mina smått fanatiska vänner. Men jag tror inte jag uppskattar riktigt samma saker som mina vänner i det.
Dagarna är mest för mig själv, med få visiter och besök, men jag trivs med det just nu. Jag är inte ensam. Jag ägnar mig åt mig själv, och det vill jag, det behöver jag. Men inte genom att bara döda tid framför tvn eller datorn. Jag tänker, reflekterar, får insikt genom de böcker jag läser. Det är jag.
Jag blev smått tårögd när jag gick hem i söndagskväll. Det var sent och folktomt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig på senaste. Tycks vara mycket tårar. Men det var iaf nu inte för att jag var ensam eller vilsen. Det var bara för att låten som kom reflekterade så väl vad jag kände, där jag tycker jag är. Det kan lika gärna vara en god och fin känsla som ger de tårarna.
Jag är ensam, men är inte ensam.
Making my own way home, ain't gonna be alone
I've got a life to lead, America
I've got a life to lead
I got a soul to feed
I got a dream to heed
And that's all I need
Rufus Wainwright, Going to a town (myspace andra låten)
Dagarna efter att ha varit ute och farit i segelbåten/ar den senaste tiden, flyter på utan att vara speciellt händelserika. Idag gick jag upp kl11, efter att ha snoozat bort en timme eller två. Tog på mig joggingkläder och gav mig ut och sprang. 10 minuters runda, men det var allt som behövdes. Fortfarande inte återställd sedan sjukdomsperioden i början av sommaren, men det var skönt, en bra start en dag. På eftermiddagen begav jag mig iväg till skolan och skulle fixa med ett par kursregistreringar, men det gick först imorgon visade det sig.
Vidare till parken där jag tog en avkortad runda frisbeegolfen, tills jag hittade en fin gräsplätt, där solen kunde gassa på min då bara överkropp. Så spenderade jag ett par tre timmar, insjuken i en bok och bröt av det och mina tankar som kom, med att teckna. En staty av en lo som står i parken fick bli mitt motiv.
Något liknande så har dagarna sett ut efter sommarmånaderna, lugna, tillbringande mig själv. Hemma underhåller jag mig just nu med att titta på en serie, Heroes, den fastande jag för direkt. Den handlar om superhjältar, vardagliga superhjältar. Har aldrig läst mycket serietidningar, men måste blivit smittad av mina smått fanatiska vänner. Men jag tror inte jag uppskattar riktigt samma saker som mina vänner i det.
Dagarna är mest för mig själv, med få visiter och besök, men jag trivs med det just nu. Jag är inte ensam. Jag ägnar mig åt mig själv, och det vill jag, det behöver jag. Men inte genom att bara döda tid framför tvn eller datorn. Jag tänker, reflekterar, får insikt genom de böcker jag läser. Det är jag.
Jag blev smått tårögd när jag gick hem i söndagskväll. Det var sent och folktomt. Jag vet inte riktigt vad det är med mig på senaste. Tycks vara mycket tårar. Men det var iaf nu inte för att jag var ensam eller vilsen. Det var bara för att låten som kom reflekterade så väl vad jag kände, där jag tycker jag är. Det kan lika gärna vara en god och fin känsla som ger de tårarna.
Jag är ensam, men är inte ensam.
Making my own way home, ain't gonna be alone
I've got a life to lead, America
I've got a life to lead
I got a soul to feed
I got a dream to heed
And that's all I need
Rufus Wainwright, Going to a town (myspace andra låten)
Kommentarer
Trackback
