När ord är överflödiga
Må jag i alla tider, nu och för evigt, bli
En beskyddare för dem som saknar skydd
En vägvisare för dem som kommit vilse
Ett skepp för demmed ett hav att korsa
En bro för dem med floder att gå över
En säker plats för dem som är i fara
En lampa för dem som saknar ljus
En tillflyktsort för ddem som saknar trygghet
Och en tjänare för alla i nöd - Dalai Lama, Etik för ett nytt millenium
Det var de sista orden i boken. En oerhört insiktsfull bok. Jag gillar det ordet, insiktsfull. Kanske för att själv strävar efter det så mycket. Att få insikt, i mig själv och andra, hur det ligger till, hur jag och andra fungerar.
Jag läser det sista kapitlet med min okände resekamrat i sätet brevid, i bussen ner längs östkusten, om Samhället och Etik. Att döma av den korta blick jag fick innan jag satte mig, en grabb i gymnasieåldern. Är det ledigt här? Det är ledigt. Svara han med hörlurarna och hög musik fortfarande i öronen, men med ett genuint leende. Det är de enda orden vi säger varandra på den tre timmar långa resan bredvid varandra.
Jag ser det i perfirin först, att han tycks titta åt mitt håll, läsandes i min bok. Men det är alltid svårt att avgöra. Jag skulle kunna slänga en snabb blick mot honom, men inte så snabb att han inte skulle märka det. Och då kanske han skulle sluta läsa, och det vill jag inte riskera. Jag håller inne min nyfikenhet, för jag skulle inte ha något emot det om han läste. Det är en bok för alla, som han gärna får dela med mig. I stället viker jag upp boken lite mer, placerar den lite mer i mitten och slätar ut sidorna.
Det händer att jag tittar upp på något förbipasserande utanför fönstret, och då ser jag att han faktiskt läser. Jag skulle kunna ge honom en menande blick, det är allt som skulle krävas för att skrämma bort honom. Så enkelt. Han ser att jag tittar upp, och han söker mina ögon, tittar efter den blicken, någon blick alls. Men jag återgår lugnt till läsandet, utan att möta blicken. Jag vill inte skrämma honom, jag vet hur lätt jag själv skulle kunnat ha skrämts.
Han blir modigare och ibland sitter han halvt böjd över mitt knä, när han lutar sig mot armbågarna. Jag vill vända mig mot honom, säga att det är ok, fråga om jag ska vända sida, men det kanske skulle missuppfattas. Det vill jag inte riskera och ord känns överflödiga. Jag visar istället, att det ok, att han gärna får läsa. Jag börjar också lägga märke till när han verkar vara klar med sidan, när han sneglar på klockan eller far med blicken, och om jag är osäker väntar jag några sekunder extra när jag själv är klar. Så sitter vi, och läser de 60 sista sidorna i boken.
Jag önskar att det varit nån av de första delarna istället, som handlade om jaget, etik i en själv. Det är vad jag själv är mest intresserad av, för det är där allt måste starta. Utan förändringen i var man, kan man inte ändra något annat, inget bestående. Jag funderar på att ge honom boken när jag är klar och har slagit igen den. Lika genuint som hans leende var i början, verkade hans intresse för boken. Men den är lånad, av min far, som i sin tur har lånat den på biblioteket. Så resonerar jag, att det skulle bli problem. Krångligt.
Jag skulle kunnat ha bett honom att posta den till mig när han var klar. Skulle man våga det, kan man fråga sig, ge en främling en lånad bok. Om jag ger det förtroendet, så är jag helt övertygad om han han skulle vilja infira det. Speciellt efter att ha läst boken.
Jag ångrar att jag inte gjorde det. Att jag åtminstonde frågade. Jag ångrar det, och lovar mig själv att våga nästa gång.
En beskyddare för dem som saknar skydd
En vägvisare för dem som kommit vilse
Ett skepp för demmed ett hav att korsa
En bro för dem med floder att gå över
En säker plats för dem som är i fara
En lampa för dem som saknar ljus
En tillflyktsort för ddem som saknar trygghet
Och en tjänare för alla i nöd - Dalai Lama, Etik för ett nytt millenium
Det var de sista orden i boken. En oerhört insiktsfull bok. Jag gillar det ordet, insiktsfull. Kanske för att själv strävar efter det så mycket. Att få insikt, i mig själv och andra, hur det ligger till, hur jag och andra fungerar.
Jag läser det sista kapitlet med min okände resekamrat i sätet brevid, i bussen ner längs östkusten, om Samhället och Etik. Att döma av den korta blick jag fick innan jag satte mig, en grabb i gymnasieåldern. Är det ledigt här? Det är ledigt. Svara han med hörlurarna och hög musik fortfarande i öronen, men med ett genuint leende. Det är de enda orden vi säger varandra på den tre timmar långa resan bredvid varandra.
Jag ser det i perfirin först, att han tycks titta åt mitt håll, läsandes i min bok. Men det är alltid svårt att avgöra. Jag skulle kunna slänga en snabb blick mot honom, men inte så snabb att han inte skulle märka det. Och då kanske han skulle sluta läsa, och det vill jag inte riskera. Jag håller inne min nyfikenhet, för jag skulle inte ha något emot det om han läste. Det är en bok för alla, som han gärna får dela med mig. I stället viker jag upp boken lite mer, placerar den lite mer i mitten och slätar ut sidorna.
Det händer att jag tittar upp på något förbipasserande utanför fönstret, och då ser jag att han faktiskt läser. Jag skulle kunna ge honom en menande blick, det är allt som skulle krävas för att skrämma bort honom. Så enkelt. Han ser att jag tittar upp, och han söker mina ögon, tittar efter den blicken, någon blick alls. Men jag återgår lugnt till läsandet, utan att möta blicken. Jag vill inte skrämma honom, jag vet hur lätt jag själv skulle kunnat ha skrämts.
Han blir modigare och ibland sitter han halvt böjd över mitt knä, när han lutar sig mot armbågarna. Jag vill vända mig mot honom, säga att det är ok, fråga om jag ska vända sida, men det kanske skulle missuppfattas. Det vill jag inte riskera och ord känns överflödiga. Jag visar istället, att det ok, att han gärna får läsa. Jag börjar också lägga märke till när han verkar vara klar med sidan, när han sneglar på klockan eller far med blicken, och om jag är osäker väntar jag några sekunder extra när jag själv är klar. Så sitter vi, och läser de 60 sista sidorna i boken.
Jag önskar att det varit nån av de första delarna istället, som handlade om jaget, etik i en själv. Det är vad jag själv är mest intresserad av, för det är där allt måste starta. Utan förändringen i var man, kan man inte ändra något annat, inget bestående. Jag funderar på att ge honom boken när jag är klar och har slagit igen den. Lika genuint som hans leende var i början, verkade hans intresse för boken. Men den är lånad, av min far, som i sin tur har lånat den på biblioteket. Så resonerar jag, att det skulle bli problem. Krångligt.
Jag skulle kunnat ha bett honom att posta den till mig när han var klar. Skulle man våga det, kan man fråga sig, ge en främling en lånad bok. Om jag ger det förtroendet, så är jag helt övertygad om han han skulle vilja infira det. Speciellt efter att ha läst boken.
Jag ångrar att jag inte gjorde det. Att jag åtminstonde frågade. Jag ångrar det, och lovar mig själv att våga nästa gång.
Kommentarer
Trackback
