Var är alla lyckligast
Det har varit en del grubbel senaste tiden. Mycket har kretsat kring vännen, Louise. Jag såg henne i helgen, hon kom cyklades förbi uteserveringen jag satt vid. Det knöt sig i bröstet, som om hjärtat stannade upp mitt i sitt slag. Det var inte väntat att se henne, även om det inte helt och hållet var en tillfällighet att jag satt där, just då. Hon bor på samma gata, och det fanns i min baktanke i valet av ställe att ta den där ölen med kompisen.
Det var två månader senast jag såg henne, vi har bara bytt ord en handfull gånger hela sommaren. -Hur mår du? -Bra. -Bra bra. Men veckan innan denna har vi pratat mer än på hela sommaren. Ska se någon film nångång, det är oftast så vi träffas, i soffan. Hon kände sig väl ensam, som jag.
Hon har även bett mig göra den tavla som jag lovade göra henne, för evigheter sedan. En födelsedags present, sedan januari, vi hade precis träffats då. Men strax efter det började vi bråka och det har varit stökigt och bökigt sedan dess. Men nu, hade hon besämt sig för den bild hon ville ha porträterad.
Jag vill vara lycklig. Jag vill göra henne lycklig, det skulle göra mig lycklig. Men kan jag det? Jag har tänkt mycket på henne, speciellt under semestertiderna. Ju mer jag gör det inser jag hur olika vi är. Hon är från en helt annan värld än min. Från en skillsmässofamilj. En kaotisk familj och släkt, med bråk åt alla håll. Ända från mormor ner till dotter, och bröder och fader där emellan. Utalade konflikter överallt. Jag förstår var det kommer ifrån då, hon är färgad av sin familj.
Semester kan säga en hel del om en familj. Min familj är alltid i rörelse, ska alltid göra något, uppleva något, något speciellt, äventyrligt. Se platser. Bara för att. Solsemester hade jag aldrig hört talas om när jag var liten, ligga och steka på beachen, bo i hotellkomplex. Men det är standard semestern för vännen. Min pappa är som pappan i TV-reklamen, som talar om för sitt barn att han inte får leka med ett sådant där charter-barn.
Jag är dock färgad av min familj på så sätt. Jag vill uppleva saker, ut på små äventyr. Men samtidigt önskar jag att vi varit lite mer närvarande dit vi tagit oss, och vill vara det i fortsättnigen. Jag vill stanna upp, för att ta in allt, hela omgivningen. Vi har alltid varit för oss själva. Vi, familjen. Far, Mor och bröder. Inga utomstående som vi ens pratat med. Det är inte så konstigt att jag har svårt att prata med främlingar, eller små prata om lite vad som helst. Jag är en avbild av mina föräldrar.
Till sättet är vi också olika. Hon har sagt nångång, att vi verkligen pratar olika språk. Så är det nog. Jag är för filosofisk och grubblig. Jag grubblar och försöker hitta min plats, vem jag är, hur jag fungerar och hur andra fungerar. Hur världen fungerar och hur vi fungerar tillsammans. Jag måste veta och jag måste förstå i allt. Jag kan inte låta frågetecken vara, bara acceptera situationen som den är. Jag måste alltid förstå. Hon går istället ofta på magkänslan och instinkten. Handlar, med bara den första impulsen i åtanke, och litar på att det är rätt. Ibland borde jag göra så, inte tänka så mycket. Men allt för ofta, har jag märkt, finns det bakomliggande orsaker som berättigar att man inte handlar direkt på den första impulsen. Sådant som endast kan komma fram i eftertanke, eller i sinom tid. Allt har en orsak. Att grubbla, att tänka, att ge det eftertanke, är viktigt för att handla rätt. Det är så man lär sig att handla rätt, nu som då och för framtiden.
Listan kan göras lång på hur olika vi är. Intressen, vardagssysslor. Vi är våra motsatser tycks det som. Men allt det, allt bakomliggande, alla olikheter, är bara ytligheter. Trots det förstår vi varandra. Bryr oss om varandra. Skulle vi kunna övervinna alla dessa olikheter, alla ytligheter? Kan vi ta allt det goda från henne, hennes familj, och mig, och min familj. Skulle vi kunna få det att fungera, skulel vi kunna komplettera varandra på ett underbart sätt. Bilda ett oslagbart super-par. Men det är många kompromisser.
Jag försöker föreställa mig henne vid middagsbordet med min familj. Skulle hon trivas där? De stunder att tryckande tystnad som kommer. Och ännu viktigare, trivs jag ens där själv? Vill jag vara där? Ja vill ju förändras, jag vill itne bli som min mamma och pappa. Även om jag på många, eller kanske alla, sätt är som dem, så vill jag vara annorlunda, jag ser de fel de gjort. Fel för mig. Ska jag söka mig till någon annan familj? Kan jag bli lyckligare så? Min mamma skulle bli djupt sårad, det vet jag. Det är redan så många som tappat intresse och tar ett tyst avstånd. Men var kan jag skänka mest lycka. Är det rätt att tänka så?
Jag vet inte, och det gjorde mig extremt vilsen ett tag. Jag blev helt tömt på energi och lust att göra något och ville bara hem, till mig själv, från familjen. Tänka för mig själv. Jag tänkte lika mycket på det som en allmänfrågeställning: med vilken typ av partner kan jag sprida mest lycka, och var kan jag själv vara lycklig? Det borde vara samma fråga, för jag är ju lyckligast när jag sprider alldra mest lycklig, jag vet det, men håller de i sär lik förbannat. Är det med min motsats, som jag tror jag kan hjälpa, tror jag kan göra lycklig? Eller min likhet, som skulle passa in, i familj lika mycket som i mitt egna liv. Trubbelfri tillvaro utan många kompromisser. Men kan jag bli lycklig där?
Jag fick aldrig några svar för mig själv. Men jag insåg att jag kankse var ute, just nu i alla fall.
