... oskyldig pojke ...

Mina dagar flyter på med tankar kring mig själv. Jag försöker förstå mig själv. Varför jag är som jag är och inser att allt går längre och längre tillbaka i tiden. Det verkar verkligen som det är där allt komemr ifrån och då man formas, av sin omgivning som då oftast består av två personer. Ju mer jag tänker på det så är det samma känsla jag alltid haft. Att vara övergiven, ensam.

Jag undrar samtidigt hur mycket av det som är min egen bild, föreställning av verkligheten. Att jag kanske bara glömt/förträngt den kärlek som mamma visat. Jag längtar otroligt mycket efter närhet. Det lär ju vara den allra största önskan som människan har och den tror jag om någon är lika i alla. Att känna samhörighet, till någon, eller något.

Jag vet inte hur jag skiljer mig, om jag gör det, i min absoluta längtan. Jag fick lite närhet när jag träffade Scoutern i helgen ute. Min hand hittade hennes och flätade in sig i hennes fingrar, bara för en kort stund. Jag lever på den känslan nu. Det kändes naturligt, och hon var sig lik. Jag önskar jag kunde fått mer, men vill samtidigt inte det, och glad att jag inte sökte det. Jag känner mig inte redo, kan inte lita på mig själv.

Alla är vi lika. Från början. Men alla fungerar inte som jag. Jag har egna mönster som gör mig unik. Och jag kan nog aldrig bli medveten om alla de mönstren, och andras för den delen, så kan inte blint lita på att alla fungerar som mig själv. Jag har gjort det lite för ofta. Trots det är det nog fortfarande det bästa verktyget för att förstå och handla rätt, känna efter i sig själv.