Drömmar om Louise
4:16. Jag vaknar, har drömt om vännen. Typiskt. Försöker jag säga mig själv något?
---
Hon kom till mig. Vi satt båda uppkrupna i soffan, och hon berättade. Allt, från början, hur hon känt och varför hon gjort som hon gjort. Hon öppnar sig och jag lyssnar. -"Det är svårt att komma från ett förhållande, det är inte som att bara dejta någon." Hon avbryts, av sin egna klump i halsen. -"Jag vet." Jag lägger handen på hennes knä, önskar jag kunde omfamna henne, hålla henne hårt. Hon verkar vilja det, möter min blick, men håller kvar armarna virade runt sin midja, och jag handen. Hon försöker, men avbryter sig själv igen. -"Det var inte meningen att..." -"Jag vet". Hon stirrar ut genom fönstret, bort mot horisonten, bort mot ett förflutet.
---
Jag vaknade där, svettig på hela kroppen, men det var inte värst varmt i rummet. Jag ligger och tänker på drömmen, önskar den kunde fortsätta, jag vill se vad som skulle hända. Jag gör som jag brukar, jag låter drömmen övergå till vaket tillstånd.
---
Vi rör oss från vår insjukna plats i soffan, till köket. Med ett glas vatten sätter vi oss vid kökbordet. Det är tystnad omkring oss, men tystanden är inte tryckande, vi använer bara inte ord. Möter ibland varandras blick, eller betraktar den andre. Medan denne stirrar ut genom fönstret, eller på den gubbande vattenytan i glaset. Jag påminns om hur jag kände i början. Då jag äntligen hade hittat någon som förstod mig, någon jag kunde öppna hela mitt sinne emot och som tog emot det. Och någon jag förstod, någon jag kunde ta in. Den plötsliga tvåsamheten som trängde bort det ensamma. Inte längre övergiven i världen. "Det är det som är förälskelse." Hon fortsätter berätta, jag lyssnar. Jag får svara, berätta igen, och hon lyssnar, och hör orden. De går in. -"Så du har egentligen aldrig känt något?". Hon bekträftar bara med en huvudskakning.
---
Jag minns inte mycket av vad hon sa i drömmen, förklaringarna hon gav. Men det saknar betydelse och de hade inte heller någon relevans mot verkligheten. Om det nu finns en förklaring tror jag inte jag kan hitta den själv, ens i mitt omedvetna. Jag minns känslorna. Äntligen, en lättnad att hon ville prata, ville öppna sig. Men jag minns samtidigt redan i drömmen, att jag bara fick en delvis förståelse, det försvarade inte hennes agerande. Men jag lyssnade däremot, utan att försöka argumentera sönder det hon sa.
Jag undrar om jag någonsin känt riktig kärlek för vännen, eller haft en enda lång förälskelse, som återupplivats då och då. Jag ska försöka hitta svaret, i Francesco Alberonis "Förälskelse och Kärlek". Jag har hört att den ska vara bra och blev först besviken när den inte fanns, varken på bibblan eller bokhandlar. Men dagen därpå dök den upp av en slump på Myrorna, bland bokavdelningen som jag aldrig letat igenom innan. Den har ståt i hyllan sedan dess, det har varit annat jag behövt läsa. Imorgon, idag, ska jag slå upp pärmen.
Försöker jag säga mig själv någoting i drömmen? Den känns lite väl specifik för det. Känns mer som en önskedröm, för det är ju precis vad det är.
---
Hon kom till mig. Vi satt båda uppkrupna i soffan, och hon berättade. Allt, från början, hur hon känt och varför hon gjort som hon gjort. Hon öppnar sig och jag lyssnar. -"Det är svårt att komma från ett förhållande, det är inte som att bara dejta någon." Hon avbryts, av sin egna klump i halsen. -"Jag vet." Jag lägger handen på hennes knä, önskar jag kunde omfamna henne, hålla henne hårt. Hon verkar vilja det, möter min blick, men håller kvar armarna virade runt sin midja, och jag handen. Hon försöker, men avbryter sig själv igen. -"Det var inte meningen att..." -"Jag vet". Hon stirrar ut genom fönstret, bort mot horisonten, bort mot ett förflutet.
---
Jag vaknade där, svettig på hela kroppen, men det var inte värst varmt i rummet. Jag ligger och tänker på drömmen, önskar den kunde fortsätta, jag vill se vad som skulle hända. Jag gör som jag brukar, jag låter drömmen övergå till vaket tillstånd.
---
Vi rör oss från vår insjukna plats i soffan, till köket. Med ett glas vatten sätter vi oss vid kökbordet. Det är tystnad omkring oss, men tystanden är inte tryckande, vi använer bara inte ord. Möter ibland varandras blick, eller betraktar den andre. Medan denne stirrar ut genom fönstret, eller på den gubbande vattenytan i glaset. Jag påminns om hur jag kände i början. Då jag äntligen hade hittat någon som förstod mig, någon jag kunde öppna hela mitt sinne emot och som tog emot det. Och någon jag förstod, någon jag kunde ta in. Den plötsliga tvåsamheten som trängde bort det ensamma. Inte längre övergiven i världen. "Det är det som är förälskelse." Hon fortsätter berätta, jag lyssnar. Jag får svara, berätta igen, och hon lyssnar, och hör orden. De går in. -"Så du har egentligen aldrig känt något?". Hon bekträftar bara med en huvudskakning.
---
Jag minns inte mycket av vad hon sa i drömmen, förklaringarna hon gav. Men det saknar betydelse och de hade inte heller någon relevans mot verkligheten. Om det nu finns en förklaring tror jag inte jag kan hitta den själv, ens i mitt omedvetna. Jag minns känslorna. Äntligen, en lättnad att hon ville prata, ville öppna sig. Men jag minns samtidigt redan i drömmen, att jag bara fick en delvis förståelse, det försvarade inte hennes agerande. Men jag lyssnade däremot, utan att försöka argumentera sönder det hon sa.
Jag undrar om jag någonsin känt riktig kärlek för vännen, eller haft en enda lång förälskelse, som återupplivats då och då. Jag ska försöka hitta svaret, i Francesco Alberonis "Förälskelse och Kärlek". Jag har hört att den ska vara bra och blev först besviken när den inte fanns, varken på bibblan eller bokhandlar. Men dagen därpå dök den upp av en slump på Myrorna, bland bokavdelningen som jag aldrig letat igenom innan. Den har ståt i hyllan sedan dess, det har varit annat jag behövt läsa. Imorgon, idag, ska jag slå upp pärmen.
Försöker jag säga mig själv någoting i drömmen? Den känns lite väl specifik för det. Känns mer som en önskedröm, för det är ju precis vad det är.
Kommentarer
Postat av: hanna
precis sådär var det för mig, fast jag vaknade för att jag skulle förlora honom nästa dag. helt sjukt
Trackback
