Fylld av tvivel
Jag har gjort det allt för mycket, tagit emot istället för att säga emot när jag faktiskt velat och borde. Det har alltid varit lönlöst att argumentera med henne. Det går helt enkelt inte, då hon aldrig vill försöka förstå mig och min åsikt utan bara bryr sig om sin egen. Jag tar helldre emot och sväljer, än säger emot och riskerar att såra henne. Jag inbillade mig att jag skulle klara det, men så stark självkänsla hade jag inte.
Jag läste en artikel på AB om misshandlade kvinnor idag.
"Uppvaktning och bekräftelse glider över i kontroll. Små "omsorger" blir ett sätt att kuva - som att påverka hennes klädstil. Krav och elaka kommentarer blir vanligare. Ofta isolerar mannen henne sakta från familj och vänner.
När första slaget kommer är kvinnan redan fylld av tvivel på sig själv efter att ha fått höra hur äcklig och dålig hon är."
Jag känner igen mig allt för mycket av allt det. Jag ser hur det har trappats upp, med allt vad som nämns, tills hon hade kontroll. Jag tvivlade på mig själv, jag trodde jag var allt hon sa.
"Kvinnan blir van vid våld men vill inte se sig som misshandlad. Hon försöker se positiva tecken som att gärningsmannen ångrar sig. Till slut blir mannens skäl att slå henne "sanningar" även för henne: han gör det för att hon är jobbig."
Jag försökte alltid försvara det hon gjorde. Kan det inte längre.
Hon tycker att jag förstör allt nu. Men jag frågar mig vad det finns att förstöra. Jag gör väl det på ett sätt, allt jag tänker tillbaks på får en bitter eftersmak. Jag ser det trots allt för vad det var, nu. Men jag vet inte om jag borde låta det fläcka alla minnena och känslorna, som när vi sågs, träffades och umgicks. Där ville jag stanna, nära.
Jag börjar tvivla på mig själv, att det är jag som är envis och tar ut min frustration på henne av fel anledning. Men jag vet inte om jag borde tillåta mig att tvivla igen. Det var så hon fick mig fast.
"Jag börjar tvivla på mig själv, att det är jag som är envis och tar ut min frustration på henne av fel anledning. Men jag vet inte om jag borde tillåta mig att tvivla igen. Det var så hon fick mig fast."
Precis så tänker jag och har tänkt ett bra tag nu, och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till någon vidare sanning. Men han fick mig fast en gång, och som du skrev längre upp, "vad finns det att förstöra?" det har jag också tänkt, så det är bara att go for it ibland, när inget ändå kan förstöras och man ändå är fast.
Ibland kan man inte göra så mycket.
Men jag vill inte bli fast igen, det var så destruktivt. Men kanske är det en rädsla för att vara beroende av någon.
