Hon är mitt förflutna nu
Jag har frivilligt gett mig till henne, en lång tid. Jag står ändå för det. Jag gjorde det av kärlek. Men det är ändå ilska över att inse hur hon använt det. Det är egentligen gammal ilska, för allt jag fått i ord på senaste har jag åtminstonde haft som tankar, och en hel del splittrat i dagboken. Hon var den största anlednigen till att jag började skriva den.
Det var en kvinna som kom till min blogg, en gång i augusti, och läste och insåg mycket av det jag nu ser och förstår om vännen. Hur hon bara tog och tog, utan att ge något tillbaks. Bara tillräckligt för att ha mig kvar. Jag hade svårt att ta in det då, hade svårt att se orden. Jag visste ju egentligen allt, men förstod inte. Jag skulle kunnat ha tagit dem till mig där och då och sluppit en hel del ont på så sätt, för stunden iaf. Men jag är glad att jag sökte min egen uppfattning, att jag själv skaffa mig förståelsen, det är vad jag tror jag kommer att vinna på med tiden. Samtidigt har jag skaffat mig en förståelse för mig själv, som jag aldrig skulle ha fått annars. Jag har växt.
Det är svårt att hålla kvar kärleken för henne, hålla henne nära hjärtat, hon har missbrukat den platsen. Men trots en ilska och frustration över vad hon gjort och jag låtit henne göra, så har jag kvar omtanken för henne. Jag önskar henne verkligen bara lycka. Mina sista ord blir att Jag förlåter dig för allt vännen. Det kanske inte betyder något nu, men hoppas det kommer att göra det, någon dag. Jag kommer aldrig ångra att jag träffade dig, hur mycket besvår det än skulle ha lett till. Jag är kommer alltid vara tacksam för den perioden.
Jag ångrar det inte för att jag inte skulle vara samma person som jag är idag utan den och henne. Jag skulle aldig fått samma insikter. Jag har försonats med det, med henne. Hon är mitt förflutna nu.
