Mot min vilja...
Jag ser felen, hur hon kan ha tänkt, men som jag inte insett. Jag faller bort i tankarna vid sådana tillfällen, ner i mig själv, bort från verkligheten. Det är svårt, men jag tvingar mig själv att inse att mina fel inte ändrar hennes.
Det går en gräns mellan att grubbla och älta. Att å ena sidan rannsaka sig själv för att komma fram till något , en lösning. Å den andra att fortsätta ta upp samma saker om och om igen bara föra att, utan att komma fram till något nytt. Jag vet inte om jag går över gränsen, jag försöker ju inte, men samma saker, samma situationer, kommer upp om och om igen.
Jag har väl kvar något slags hopp fortfarande. Mot min vilja. Det lilla hoppet ligger i att hon ska finna förståelsen, för det är alltid den som saknats, och som fortfarande tycks vara så långt borta.
"Mot min vilja konstaterar jag att jag inte släppt vännen än. Mot min vilja inser jag att blicken söker henne, i varje blondin jag ser."
Mot min vilja söker jag hans blick i varje klunga av människor som går förbi mig, jag känner igen mig så oerhört tungt i dina ord Appe. Det är som vi lever lite av samma historia på ett halvt blad, inte riktigt samma men samma nyans
You know, du borde faktiskt ta ett beslut snart. Det mår du nog själv bäst av. Vill du ha henne eller vill du inte? Det känns som att ditt hjärta och din hjärna inte riktigt sammarbetar. Hjärtat vill en sak och hjärnan en annan. Hoppas att du kommer på vad du vill göra. Kram.
Oj, nu upptäckte jag att du också bor i Norrköping, liten värld hihi. :)
Det tar lång tid innan man slutar söka med blicken efter någon man förlorat. Jag gör det fortfarande med en kille jag aldrig var tillsammans med, som jag hade en kort relation med. Rädd för att möta honom, samtidigt som jag också vill träffa honom, bara för att kunna säga hej, jag kommer över dig.
Det är farligt att hamna i ältandet. Jag satt fast i det fram tills året efter gymnasiet. Försökte få någon slags avslut, och efter en tid kunde jag släppa det. Det är jag så glad över.
Stina: Så är det :) min hjärna och hjärta är väl inte riktigt överrens. Egentligen är beslutet redan taget, för länge sedan, men ändå är det svårt att släppa. Jag, har svårt att släppa, gå vidare, och det gäller inte bara den personen. Samtidigt inser jag att jag har gjort mig själv en riktig björntjänst, genom att hålla kvar det där lilla lilla hoppet, om att hon ska förändras.
Eliza: Ja, jag har för mig det var så jag hitta din, skummandes igenom "Norrköpings"-bloggar :). Just att inte få ett riktigt avslut förlänger processen mycket tror jag, har gjort för mig. Och just som du säger, att jag söker henne med blicken är lika mycket för att se och visa för henne att jag gått vidare.
Appe, tappa inte bort mig.
Jag hoppas inte jag gjort det! Det var absolut inte meningen att ignorera din kommentar, bara att den var från så länge sedan.
Det var inte menigen att ignorera din kommentar hanna, bara att den var från så länge sedan. Jag hoppas inte jag tappat dig!
