Riktig kärlek
Kan kärlek vara enkelriktad? Jag har besvisat för mig själv att den kan det. Men det man kallar riktig kärlek? Då man älskar?
Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Trodde det inte var möjligt. Men min kärlek för min alldra bästa vän börjar dö. Louise. Ju mer som jag börjat inse hur hon faktiskt aldrig har brytt sig tillbaks. Hur hon aldrig förmått sig att ge mig minsta uns av förståelse. Jag tror inte hon är förmögen till att något av dem. Och det gör det svårt att hålla henne kvar i mitt hjärta, där jag alltid trodde hon hade en säker plats. Vad som än hände.
Jag har pratat med henne under veckan som gått. Skickade tillsut ett brev. Hon är sig lik. Lika envis. Samma oforcerbara försvarsmurar, som skyddar hennes bräckliga jag. Allt som kan få henne att tvivla på sig själv tar hon inte in. Jag försöker förgäves, inser jag, att få henne at förstå hur jag känt. Hur sårad jag varit av att hon inte tycks bry sig. Det är som hon inte ens ser orden, inget fastnar. Hon väljer omedvetet att att inte se, för jag tror inte hon är medveten om vad hon gör och gjort så länge.
När jag tänker på henne nu och ser henne för min inre bild, är det inte längre bara det där vita leendet som jag alltid sökt att locka fram. Det är med en vulgär och lite grotesk eftersmak. Jag önskar inte att jag gjorde det, men kan inte undvika att se henne som ett litet monster, förvrängd av undantryckd vrede och hat. Den skuld och aggression hon kastar omkring sig är inte min, den är från hennes förflutna, sin egen blandad med andras svek.
Jag undrar, vem som kommer att få mina svek över sig. Kanske killen hon stod och pratade med i lördags. Han såg ut som en, snäll kille, mottaglig och godtrogen, det känner jag igen mig själv i allt för mycket. Jag har undrat hur det skulle vara att se henne igen. Skulle det knyta sig i bröstet som förrut, så hjärtat tycktes sluta slå för ett par sekunder? Jag fick mitt svar... inte alls. Jag har lyckats slå mig loss, jag vet vad jag gjort och inte gjort och hennes ogrundande anklagelser kommer inte kunna trycka ner mig längre. Den makt hon missbrukade på mig är borta, och det är jag oerhört lättad för... tillsammans med massa andra känslor.
Hon insåg nog det, i det svar på tal jag gav henne, och då gör hon det enda hon kan för att fortfarande tyckas vinna. Hon ignorerar mig totalt och låtsas att jag inte funnits. Det är hennes slutgiltiga försvar för att skydda sig själv, för att inte se sina egna fel och riskera att skada sitt bräckliga jag.
Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för henne, men det är nog försent nu. Jag kan bara lämna henne åt sig själv, och hopps hon hittar någon anna som kan få henne att ändra sin förvängda världsbild.
...
Riktig kärlek, vad det nu är, måste vara besvarad. Till synes, eller åtminstonde ha ett hopp. Men det finns varken eller.
Jag trodde verkligen aldrig att det skulle hända. Trodde det inte var möjligt. Men min kärlek för min alldra bästa vän börjar dö. Louise. Ju mer som jag börjat inse hur hon faktiskt aldrig har brytt sig tillbaks. Hur hon aldrig förmått sig att ge mig minsta uns av förståelse. Jag tror inte hon är förmögen till att något av dem. Och det gör det svårt att hålla henne kvar i mitt hjärta, där jag alltid trodde hon hade en säker plats. Vad som än hände.
Jag har pratat med henne under veckan som gått. Skickade tillsut ett brev. Hon är sig lik. Lika envis. Samma oforcerbara försvarsmurar, som skyddar hennes bräckliga jag. Allt som kan få henne att tvivla på sig själv tar hon inte in. Jag försöker förgäves, inser jag, att få henne at förstå hur jag känt. Hur sårad jag varit av att hon inte tycks bry sig. Det är som hon inte ens ser orden, inget fastnar. Hon väljer omedvetet att att inte se, för jag tror inte hon är medveten om vad hon gör och gjort så länge.
När jag tänker på henne nu och ser henne för min inre bild, är det inte längre bara det där vita leendet som jag alltid sökt att locka fram. Det är med en vulgär och lite grotesk eftersmak. Jag önskar inte att jag gjorde det, men kan inte undvika att se henne som ett litet monster, förvrängd av undantryckd vrede och hat. Den skuld och aggression hon kastar omkring sig är inte min, den är från hennes förflutna, sin egen blandad med andras svek.
Jag undrar, vem som kommer att få mina svek över sig. Kanske killen hon stod och pratade med i lördags. Han såg ut som en, snäll kille, mottaglig och godtrogen, det känner jag igen mig själv i allt för mycket. Jag har undrat hur det skulle vara att se henne igen. Skulle det knyta sig i bröstet som förrut, så hjärtat tycktes sluta slå för ett par sekunder? Jag fick mitt svar... inte alls. Jag har lyckats slå mig loss, jag vet vad jag gjort och inte gjort och hennes ogrundande anklagelser kommer inte kunna trycka ner mig längre. Den makt hon missbrukade på mig är borta, och det är jag oerhört lättad för... tillsammans med massa andra känslor.
Hon insåg nog det, i det svar på tal jag gav henne, och då gör hon det enda hon kan för att fortfarande tyckas vinna. Hon ignorerar mig totalt och låtsas att jag inte funnits. Det är hennes slutgiltiga försvar för att skydda sig själv, för att inte se sina egna fel och riskera att skada sitt bräckliga jag.
Jag önskar det fanns något mer jag kunde göra för henne, men det är nog försent nu. Jag kan bara lämna henne åt sig själv, och hopps hon hittar någon anna som kan få henne att ändra sin förvängda världsbild.
...
Riktig kärlek, vad det nu är, måste vara besvarad. Till synes, eller åtminstonde ha ett hopp. Men det finns varken eller.
Kommentarer
Trackback
