Allt är så tyst
Det är tyst. Har varit tyst ett tag. Med tystnaden hörs mina inre röster allt tydligare. De får utrymme att härja. Tar fram gamla minnen. Fantiserar ihop nya. Jag måste distrahera mig själv, min egen hjärna. Segelingen var ett försök till det. Nu är jag tillbaks till den egna sängen, som jag drar mig länge i. Finns inget att gå upp till, så jag ligger kvar. Låter tankarna flyta.
Jag befarar att jag har smittat vännen. Min alldra bästa och speciella vän. Kyssjukan. Hon har blivit sjuk, feber och halsont. Det var länge sedan hon kramade mig, pussade, sov i min famn. Lite mer än en månad. Efter det skulle vi bara vara vänner igen. Men en månad är ungefär vad det brukar ta för första sympton. Feber och halsont. Hon behöver verkligen inte något sådant. Inte nu.
Hon tror jag är ute och cyklar, att det bara är influsensan. Jag gillar att vara ute och cykla. Brukar vara det rätt så ofta. Länge och väl är jag ute i det fria, och ibland cyklar jag vilse. Men jag har punktering på bakhjulet. Inte orkat laga. Önskar jag var ute och cyklade nu.
Annars är hon tyst. Så tyst, så tyst. Jag gör mitt bästa för att krama ur henne några ord. De är få. Det enda vi någonsin haft är förtroende och omtanke. Men båda saknas nu. Jag har tappat hennes förtroende. Hon har inte förlåtit mig. Det är klart... så mycket som jag förklarat. Och hon visar ingen omtanke. Så länge sedan hon frågade hur det var.
Varför måste jag tänka så mycket. Varför kan jag inte bara vara. Imorgon. Imorgon ska ta dagen. Göra den till min.
