Jag är hemma...
... i föräldrarnas villa. Ensam. Jag kallar det fortfarande hemma. Och hemma i lägenheten. Jag sitter på glasaltanen, med trädgården framför mig och en skål nyplockade vinbär i mjölk framför mig. Det är sådant man saknar i lägenheten om sommaren. På stereon har jag satt på en cd-skiva jag tagtit med. Inga mp3 här. Det är sällan jag tar fram en cd-skiva nu för tiden.
Allt för sällan. Jag har nog inte lyssnat på den sedan gymnasiet. Som jag förändrats sedan dess. Nu. På senaste. Så lite jag visste då. Fortfarande, tror jag, men så oerhört mycket mindre då. Så inåtvänd jag var då. Aldrig hade jag mött riktig kärlek, inte som jag trodde, som jag ens kunnat föreställa mig. Aldrig känt den smärtan av svek, som bara en älskad kan ge.
Jag vet att jag brukade tycka om musiken, förr, men jag lyssnade mest på melodierna då. Fortfarande är det vad jag får upp ögonen för. Men jag lyssnar på innehållet nu. Orden. Budskapet. Innebörden. Känslan. Det är den som är viktig. Nu.
Varje textrad som påbörjas, avslutar jag innan den är slut. Trodde inte jag la stor betydelse på dem, att jag lyssnade på dem så mycket. Men jag har aldrig förstått dem. Inte som nu. Det hugger i mig. Varje ord, varje stavelse, varje mening, känns så bekanta. Det är jag, som känner dem. Nu. Och har känt. Jag drar upp volymen och låter mig dränkas av musiken. De underbart sorgsna tonerna.
You made me cry
You made me want to die
Why, baby why?
Why did you lie?
Weeping Willows, Broken Promise land
Jag låter det vara tyst när skivan spelat klart. Framför mig står fortfarande skålen med vinbär, halvt uppäten. Jag äter klart, och de är ännu mer ljuvliga än innan. Det är grönt och frodigt runt om mig. Utanför fönstren blåser vinden ljudlöst i löven, och flaggan rör sig. Det är enda som hörs är ett stilla porlande från pumpen i akvariet, inne i huset. Annars är det tyst. Stilla. Underbart stilla.
Jag njuter. Här. Nu. Detta ögonblick.
Allt för sällan. Jag har nog inte lyssnat på den sedan gymnasiet. Som jag förändrats sedan dess. Nu. På senaste. Så lite jag visste då. Fortfarande, tror jag, men så oerhört mycket mindre då. Så inåtvänd jag var då. Aldrig hade jag mött riktig kärlek, inte som jag trodde, som jag ens kunnat föreställa mig. Aldrig känt den smärtan av svek, som bara en älskad kan ge.
Jag vet att jag brukade tycka om musiken, förr, men jag lyssnade mest på melodierna då. Fortfarande är det vad jag får upp ögonen för. Men jag lyssnar på innehållet nu. Orden. Budskapet. Innebörden. Känslan. Det är den som är viktig. Nu.
Varje textrad som påbörjas, avslutar jag innan den är slut. Trodde inte jag la stor betydelse på dem, att jag lyssnade på dem så mycket. Men jag har aldrig förstått dem. Inte som nu. Det hugger i mig. Varje ord, varje stavelse, varje mening, känns så bekanta. Det är jag, som känner dem. Nu. Och har känt. Jag drar upp volymen och låter mig dränkas av musiken. De underbart sorgsna tonerna.
You made me cry
You made me want to die
Why, baby why?
Why did you lie?
Weeping Willows, Broken Promise land
Jag låter det vara tyst när skivan spelat klart. Framför mig står fortfarande skålen med vinbär, halvt uppäten. Jag äter klart, och de är ännu mer ljuvliga än innan. Det är grönt och frodigt runt om mig. Utanför fönstren blåser vinden ljudlöst i löven, och flaggan rör sig. Det är enda som hörs är ett stilla porlande från pumpen i akvariet, inne i huset. Annars är det tyst. Stilla. Underbart stilla.
Jag njuter. Här. Nu. Detta ögonblick.
Kommentarer
Postat av: Ma
Jag är oerhört fascinerad av texter. En bra låt har främst en text som tilltalar.
Postat av: hanna
Jag kan inte låta bli att lyssna till texten, det är ju halva låten. Och jag kan aldrig heller tyckas undvika att känna igen mig i dem, helt oundvikligt
Trackback
