Så långt ögat når
Det har varit för tyst på senaste. Gjort för lite, hänt för lite. Jag följde med far på segling för en dryg en och en halv vecka sedan. En lagom aktivitet, och som kan distrahera mig, åtminstonde för stunden. Jag gillar att segla. Har alltid seglat, sedan mammas mage, men först på senast verkligen insett att jag gillar det. Det har inte funnits något alternativ förrut, har sett det så självklart.
Vi korsade havet, till främmande land med konstigt språk. Danmark. Aldrig gjort någon sådan seglats förrut, varken jag eller min far, som är en riktig sjöbjörn. Det är få saker han är lika entusiastisk och vet så mycket om, väder och vind och båtar. Men vi fick mer än vi önskat. En seglats som var längre än någon annan, och hamnade i hårdare vindar än några andra vi varit ute i. Dålig kombination. Motvind hela vägen, ständig kryssbog. Ständigt vågorna frammifrån. Upp och ner, som en berg- och dalbana, slog båten i vågorna. I elva timmar. Man hinner bli trött på dem, men samtidigt vänja sig. Första vågen tvekar man över. Tror att fören, nosen, ska dyka ner i vågen. Men den tveksamheten försvann snabbt. Det enda som spelade någon roll var farten, knopen. Och riktningen på GPS:en. Att komma fram. Så snabbt som möjligt. De slog in ibland, vågtopparna som byggde upp sig längs sidan och sedan blåste in över oss.
Det var först halvvägs ut som vi hörde på sjörapporten att det var/blivit kulingvarning. Inget man normalt ger sig ut på, speciellt inte på öppet hav. Man känner sig utelämnad där. Med inget förrutom horisont omkring sig. Så långt ögat når. Man har bara sig själv att lita på. Som längst såg vi varken land, segel eller båt på fem-sex timmar. Vinden var redan nära tio, men i regnbyarna som drog över oss med jämna mellanrum, måste det gått upp mot tolv.
Regnet öste ner, i en strid ström. Slog mot våra ansikten och havet omkring oss. Det normalt skummande och vilda havet med vita gäss, var helt matt. Regndropparna som hamrade mot ytan mjukade upp den släta ytan. Rundande av de spetsiga topparna, även om havet rörde sig i samma vågor. Det var svart, som himlen och regnmolnet ovanför oss. Regnet och diset så tätt att horisonten försvann. Bara mörker, i ett öronbedövande dån och vinande från vind och regn. Aldrig sett något liknande och kommer nog aldrig att göra det igen. En syn jag sent, förhoppningsvis aldrig, kommer att glömma. Jag log vid synen, hade svårt att slita blicken, som trollbunden.
Det har aldrig varit så skönt att se vårat mål. Land som tornade upp sig ur havet. Länge dolt bakom regnbyar och dis blev det äntligen synligt. Vi kom utmattade till hamn, både mentalt och fysiskt. Musklerna värkte, och sinnet uppjagat. Lagade den mat vi aldrig kunnat äta under färden, i stormen, och la oss. Sov. Långt in på nästkommande förmiddag.
