Behöver tårar alltid vara ensamna?
Det är inte långt till tårarna för mig, med hur jag är idag, men så har det inte alltid varit. Nu, går det oftast i perioder, när jag är emotionellt mottaglig. När jag reflekterar och analyserar mycket, över allt möjligt, som hur man levt.
Det är skönt. Befriande. Att gråta. För ofta är det inte bara tårar av olycka, utan en blandning. Som insikten i hur mycket min mamma älskar mig och hur väl hon känner mig, men trots det hur lite det är jag känner att jag kan berätta för henne. Men det är nog därför det känns så skönt då. För det är inte bara miserabelt och ont. Det är även något väldigt fint bland det och det är det man ska lyfta fram. Ta till sig. Komma ihåg till kommande dag. Men mest är väl tårarna om saknad. Om det jag inte längre har, eller önskar jag haft. Men det i sig, det som man saknar, är också något fint, och minnena av det stannar kvar och komemr till ytan efteråt.
Jag kunde inte stoppa tårarna i helgen när jag hörde en viss låt. Sweet Misery med Lisa Miskovsky. Aldrig fält några tårar kring den låten förrut, bara tyckt det är en grymt skön låt. Det var även till den som tankarna kring detta kom. En behaglig misär. Så kan det vara. När man är ledsen vet man åtminstonde vad det är man känner, vet vad det är man saknar. Jag måste bli påmind ibland verkar det som. Hur jag ska tolka det vet jag inte.
Jag satt i segelbåten med bröderna, när låten kom på radion. Jag vände bort ansiktet och blickade ut mot horisonten och solnedgången, och lät tårarna sakta rinna nerför kinderna. Vet inte om bröderna märkte något, brydde mig inte heller. Även om de skulle ha gjort det, skulle de inte sagt något. Jag vet inte varför tårarna och musiken är så starkt sammankopplade. Det är oftast då jag låter tårarna komma fram. Och efter det blir jag alltid påmind av samma känsla när jag hör samma toner och texter. Och det blir bara fler och fler låtar. Det är inga nya känslor man själv har, det finns oändligt med texter som beskriver vad man själv känner.
I min familj är min mamma den enda jag någonsin sett gråta. Främst när det handlat om mina morföräldrar, som är gamla och knaggliga, eller när hon bara blivit ledsen, beskviken... Men när hon gjort det har hon alltid sprungit undan, låst in sig, och egentligen har jag väl aldrig sett en tår. Aldrig hunnit. Jag vet inte om det är därför jag har tyckt tårar har varit ett tecken på svaghet. I den grabbiga familj som mina två bröder, jag och min far skapar, med min mor.
Det är väl skönast att gråta ensam trots allt, tycker även jag nu. Det är få saker som känns så befriande att låta känslorna härja, ge dem fritt spelrum. Både de otrevliga och de fina.
Du har en fin blogg.
Tack!
Är inte helt säker på att det är skönast att gråta ensam. Beror nog på. Att dela sorg/tårar med nån kan också vara väldigt stort. Att blotta sig är vackert. Modigt. Och kan leda till att man fördjupar en relation samtidigt som det kan vara riskfyllt, men når man fram kan det kännas mkt bra.
Absolut. Jag kom av mig lite i inlägget. Vad jag önskar är ju att min mamma kunde känna att hon kunde dela sina tårar med mig, ibland, eller åtminstonde någon gång. Att våga öppna sig så mot någon kan vara oerhört stort, för båda. Det kräver dock stort ömsesidigt förtroende, och det är väl det som kan vara svårt att hitta, eller se, och ge. Svårt att ta steget.
