... oskyldig pojke ...

Jag kanske blir lite intim i nedanstående inlägg. Men hur låter det i folks öron? Att vara tjugofem år och oskuld? Medelåldern då man förlorar oskulden i Sverige är enligt en obekräftad källa 16 år för killar. Så jag är lite drygt tio år försenad i så fall.

Det beror väl mycket på personen, men i min kompiskrets är det verkligen inget ovanligt, och det är också därför som jag tror det dröjt. Av de sex grabbar i mitt kompisgäng som jag hållt ihop med de senaste tio åren har endast en flickvän, och den enda som haft det. Det har aldrig varit på tapeten. Ingen som dejtat eller träffat knappt någon tjej. Varför, vet jag inte, men vi har nog kollektivt påverkat varandra, omedvetet.

För rätt så exakt ett år sedan, efter en värdelös 25års-dag, så bestämde jag mig dock för att förändra mig. Jag skulle ha firat ihop med andra, i grabbgänget, som fyller ungefär samtidigt. Men dagen innan får jag veta att de hade ställt in, och glömt säga något till mig. Så där stod jag. Ensam. Övergiven. Och skulle fira en av mina större födelsedagar. Hade åtminstonde kunnat fira med familjen, men det hade jag skjutit upp, för att vara med kompisarna. Jag bad dem dra åt helvete, stängde in mig i lägenheten och deppa ihop. Det var början på en förändring i mig. Jag fick i alla fall reda på vilka som var riktiga vänner, som kom över på födelsedagen och fira av mig och gjorde det bästa för att glädja mig. Det är jag evigt tacksam för.

Jag ville aldrig känna som jag gjorde då igen. Så ensam, utan riktiga vänner, vilket jag trots allt hade. Men jag bestämde mig ändå för att söka mig utåt, utanför vänskapkretsen, samma jag haft i tio år. Jag ville inte komma i samma situation igen, att bli övergiven av de enda vänner jag hade. Och jag ville träffa någon, att dela med mig till. Och jag har ändrats. Det har skett gradvis, och sker fortfarande, jag har hela tiden känt det. Det sker i hela mig. Det största förändringen i mitt inre tror jag är att jag låter känslorna ta plats, den plats jag aldrig gett dem förrut. De som känner mig sedan tidigare ser samma kille verkar det som, det är svårt att bryta en bild av någon. Men inte de som träffar mig nu, och det är jag glad för, för de ser mer av mig.

Jag Har varit desperat, det är inget jag sticker under stolen, och skulle då ha tagit första bästa tillfället för att bli av med den. Oskulden. Det är patetiskt, men ibland har jag verkligen trott att jag skulle bli "den siste oskulden i världen", att jag skulle "dö som oskuld". Jag har till och med trott att allt har varit fake vid ett kort, svagt ögonblick. Att ingen egentligen hade sex. Att det bara var skådespeleri och specialeffekter, som man ser. Då var jag tvungen att ge mig själv en rapp mental-örfil.

Men så fort jag började komma ut, träffade flickor, så la sig allt behov av att skynda, bara för att. Det jag egentligen ville ha var kärlek och närhet, det insåg jag tidigt. Jag insåg också att jag skulle kunna få det att ske om jag ville, som jag inte trode innan. Men jag hade redan "väntat" i tio år, så skulle lika gärna kunna vänta i tio till. Om det nu var det som skulle krävas för att träffa någon speciell, som det skulle betyda något med. Någon fin. Inte nödvändigtvis "den rätte", eller den jag ska spendera resten av mina dagar med, det är svårt att veta. Men det skulle också vara fint.


Av en händelse, och en dryg månad sedan, så är jag inte längre oskuld. Och dessutom tjugosex nu mera. Det skedde inte som jag hade trott, fantiserat om, dagdrömt om. Det var en kväll jag knappt kommer ihåg, inte exakt åtminstonde, hur jag träffade henne. Jag hade aldrig några intentioner eller förväntningar. En sak ledde till en annan. Efter vi dansat och tryckt våra kroppar, gick vi ut från stället tillsammans. Stog och kramades, och pussades, mitt på ett torg. Och frågade jag ville komma hem till henne, för att sova. Det skulle bli mys tyckte jag. Sova bredvid någon, var ett tag sedan då.

Hon finns nämnd längre ner, Scoutern. Hon var fin. Hon är fin. Hon var tålmodig. Pressade aldrig, utan skedde helt på mitt initiativ, min takt. Och det kändes helt rätt, och som om jag var redo. Att det var rätt i tiden. Det har varit tillfällen innan, i säng med kvinnor, som det skulle kunnat ha skett. Men det är jag glad för att det inte gjorde, för jag tror inte jag var helt redo då. Då har jag varit fumlig, nervös. Trevandes fram på de första utforskningarna av en kvinnas kropp. Men allt sådant var som bortblåst nu. Mycket tackvare henne, tror jag i efterhand. Jag var avslappnad med henne, trygg i mig själv. Hon lät mig utforska. Och hon gav, av hela sig. Och hon tog, av hela mig. Jag kan inte i min fantasi önska mig något bättre och finare person att ge min oskuld. Hon vårdade den väl. Även om jag inte berättade för henne innan, först efteråt. Det var knappt hon trodde mig.

Det skedde inte direkt på kvällen/natten, utan på morgonen. I baksmällan, med skaplig huvudvärk. Kunde ju varit mer spännande, men det blev speciellt och fint trots allt. Hela förmiddagen spenderade vi i sängen, kelandes, och annat. Och större delen av nästvarande två dagar som kom var vi tillsammans. Gick på promenader, hand i hand. Gjorde allt möjligt tillsammans. Sov en till natt, men bara sov. Det var mys. Båda dagarna och hela hon.

Jag träffar henne inte längre, en annan vän kom emellan. Min "bästa" vän. Annars skulle jag ha velat utforska tillvaron med henne mer. Om det är något jag ångrar så är det just det, timingen. Den kunde ha varit annorlunda. Men jag ångrar aldrig att jag träffade henne, och det som skedde. Det var bara rätt. Kommer aldrig att glömma dagarna, eller henne, den rödflammige Scoutern.