Det finns inget som är konstigt, bara unikt
Det fanns en man jag brukade se på bussen till jobbet var och varannan dag. Han kom alltid i en stor stickad mössa, termofodrade byxor... och två fodrade jackor. Alltid stod han där mitt i gången medans bussen började röra sig, lätt svajande, och tog av sig sina två jackor för att lägg upp dem på hatthyllan. Alltid samma rutin, och alltid samma blickar från människorna omkring honom. Stirrandes, dömmandes, nedvärderande. Jag skäms i att inse att jag hade samma tankar till en början, men blev bara komiskt sedan. Satt alltid med ett litet fånigt leende när han steg på, betraktandes honom och omgivningen.
Jag åker inte den pendeln längre, men jag såg honom en solig aprildag vid bussstationen, på väg att hoppa på en cykel, jacka och termobyxor på. Jag hade aldrig sett var det var han gick av för jag själv gick alltid av innan. Jag fick ett sådant plötsligt sug efter att veta mer om den mannen, den som alla tyckte vara så konstig. Vem kunde han vara som person, eller hans bakgrund? Han kanske hade ett helt fantastiskt levnadsöde, som ingen eller få kände till. Jag funderade på att hoppa på min egna cykel och följa efter honom, se var han bodde, försöka få någon hint om något mer. Det gjorde jag inte.. men slängde upp mobilen och tog ett litet diskret kort när han cykla bort.
De flesta människor strävar hela sina liv med att försöka vara normala, inte sticka ut, vara en i mängden. Samtidigt vill de vara unika och egna, men ser ner på det som sticker ut. Det finns även de som går in för att sticka ut, men gör det ofta för att passa in i en krets, eller känna tillhörighet, eller bara vara utstuderat egna.
Det är dock få som helt går sin egna väg, inte i syfte att vara rebellisk eller utänkt unik, utan bara är. De är människorna som oftast ses som konstiga, udda. Men vad är egentligen konstigt, vem bestämmer det? Det finns inget som är konstigt, bara unikt. Och det vill vi ju alla vara. Det är vi alla.
Jag åker inte den pendeln längre, men jag såg honom en solig aprildag vid bussstationen, på väg att hoppa på en cykel, jacka och termobyxor på. Jag hade aldrig sett var det var han gick av för jag själv gick alltid av innan. Jag fick ett sådant plötsligt sug efter att veta mer om den mannen, den som alla tyckte vara så konstig. Vem kunde han vara som person, eller hans bakgrund? Han kanske hade ett helt fantastiskt levnadsöde, som ingen eller få kände till. Jag funderade på att hoppa på min egna cykel och följa efter honom, se var han bodde, försöka få någon hint om något mer. Det gjorde jag inte.. men slängde upp mobilen och tog ett litet diskret kort när han cykla bort.
De flesta människor strävar hela sina liv med att försöka vara normala, inte sticka ut, vara en i mängden. Samtidigt vill de vara unika och egna, men ser ner på det som sticker ut. Det finns även de som går in för att sticka ut, men gör det ofta för att passa in i en krets, eller känna tillhörighet, eller bara vara utstuderat egna.
Det är dock få som helt går sin egna väg, inte i syfte att vara rebellisk eller utänkt unik, utan bara är. De är människorna som oftast ses som konstiga, udda. Men vad är egentligen konstigt, vem bestämmer det? Det finns inget som är konstigt, bara unikt. Och det vill vi ju alla vara. Det är vi alla.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Man är inte människa om man inte har brister, alla har brister det gäller bara att acceptera sig själv och andra för vilka de är.
Postat av: Lina
Jag har också funderat mkt på det här. Man vill vara en i mängden men samtidigt den i mängden, fast på ett positivt sätt.
Och ang. Hannas kommentar brukar jag tänka att man ska söka efter människor med rätt sorts brister, inte människor utan brister.
Postat av: Hanna
Bra sagt där Lina, angående min kommentar.
Trackback
