Dubbla budskap, vilket är rätt
Jag ska sluta skriva om henne så mycket, men just nu tar hon all min kraft och tankeverksamhet, vännen.
Jag försöker förstå henne. Och jag gör det till en viss del. Hur hon sprider all sin misär till människorna omkring henne. Men samtidigt vill jag ju respektera hennes vilja. Om hon inte vill veta av mig så kommer jag göra henne till vilja. Och det säger hon i princip i varenda meddelande: "jag har inget förtroende för dig längre", "det du sa sist var droppen", "det finns inget du kan säga", "låt mig bara vara".
Ändå blir jag lurad av henne varje gång. Att svara på hennes frågor, eller "tvingar" mig att förklara mig själv, när hon spottar ut sig någon absurd tolkning på mina ord eller handlande. Och varje gång, vad jag än säger, så är det något fel. Och om det inte är det i just då, så hittar hon något gammalt. Hon letar ständigt efter konflikten. Jag borde göra som jag redan hade bestämt att jag skulle göra. Hålla mig undan, vänta ut henne. Men finnas där i bakgrunden, inte få henne att känna sig övergiven. För i grund och botten vet jag att hon känner sig ensam och behöver känna sig uppskattad och att hon har stöd. Det har hänt saker i hennes liv nyligen, det är därför hon är nere.
Samtidigt som jag försöker förstå henne, så vill jag självklart respektera henne. Om hon inte har något förtroende och vill bli lämnad i fred, så ska jag det. Och det säger jag, att jag backar, tar ett break, jag vill ju att hon ska veta varför jag inte kontaktar henne, men jag finns fortfarande där om hon behöver mig, bara ett mess ifrån. Men det var fel också. Då bröt jag ju löftet att alltid finnas där, då var jag egoistik...
Först tänker jag hur fel hon har, igen, men... ja, jag är nog självisk och egoistisk. Jag förvånas över hur klarsynt hon är. En glimt av sitt forna jag. Det var inget nytt direkt. Jag har tänkt på det ett tag på senaste, att jag känt mig självisk. Att jag egentligen bara bryr mig om mig själv, att jag vill kännas behövd. Men om jag inte gör det längre, varför då hålla löften vid liv. Jag frågar mig om det är en naturlig känsla att ha? Ja menar, om hon säger att hon inte vill veta av mig, varför då dröja mig kvar? Men vad hände i så fall med det att "Ge och inte begära något tillbaks", jag begär ju något. Jag begär bekräftelse, när jag bara kunde ge och finnas, som jag sagt att jag skulle. För alltid. Jag sviker mina egna ord. Eller är det hon som får mig att känna så, för att dra med mig ner igen... Hur länge ska jag fortsätta att vara hennes slagpåse som hon kan ta ut all sin ilska och misär på? Jag vill åtminstonde inte sluta som en till person i hennes liv som hon lever i ständig konlikt med, det har hon nog med personer för redan. Men samtidigt vill jag inte bli utnyttjad, en person som bara slängs/sätts åt sidan när den inte behövs längre.
Jag är en logiskt tänkande människa, men det är inget som är logiskt med henne. Varje sak hon säger måste jag analysera för att veta vad det är hon menar, eller var den tanken eller kommentaren kom ifrån. Och jag måste välja mina ord... för att inte säga något hon kan tolka annorlunda. Hon är mästare på det. Hitta ett dolt budskap i orden som jag aldrig menat. Jag vill inte ha det så. Jag vill kunna va spontan, avslappnad, säga vad jag tycker och vill. Men det är jag så långt ifrån jag kan vara med henne. Det brukade inte vara så. Det brukade vara tvärtom. Men så ville hon inte ha det.
