En frustration i mig själv
Jag sitter vid skrivbordet och känner något börja brinna i mig. Ilska. Jag börjar kallsvettas. Svettpärlorna börjar bildas under tröjan. Jag tar av mig den och slänger den på stolen, men skulle helst ha viljat slita den i bitar. Tar en kudde och slänger den så hårt jag kan i sängen. Sen fick det vara nog.
Jag kommr inte ens ihåg vad det var jag blev frustrerad över. Något meningslöst och helt obefogat. Men det var inte över den lilla saken som frustrationen kom. Det är något större, mer allmänt. En frustration över tillvaron jag befinner mig i för ögonblicket. Jag känner igen den, från tidigare, när allt tycks ha stått still och man inte kommit någonstans.
Den har kommit tillbaks de senaste dagarna, ett par gånger. Jag har inte haft något att ta ut den på då och ingen har stått i vägen, tur nog. När småsaker inte går som man vill, och de tycks bli större och frekventare än de egentligen är. En cykelpunka, missad tvättid, mobil som strular. Jag skulle vilja rikta den mot något. Finna en anledning, en syndabock. Men det finns bara i mig själv.
Jag kommer också på mig själv att det var mycket länge sedan jag kände samma frustration, över att inte komma någonstans. Det måste betyda att jag har varit nöjd med där jag varit och varit påväg, och det stämmer med hur jag tycker och tror. Just nu står det still och är osäkert på alla möjliga håll. Ett ex-jobb och examinator som inte hör av sig och är för upptagen. Jobbsökande, som borde ha påbörjats för framtiden. Ekonomiskt beroende. Personer, som jag inte vet var jag har.
Halvt off-topic, men det kan vara vid sådana tillfällen som ett guldkorn i några textrader kan hjälpa dig genom vardagen. Något som sätter ord på precis det du känner och känns så självklart och uppenbart att det skulle kunnat ha varit du själv som satt och skrev de raderna. I just det ögonblicket.
"Att vänta gör ont. Att glömma gör ont. Men att inte veta vilket beslut man ska fatta är den värsta plågan av alla plågor." - Paulo Coelho, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät
Tycker inte det var halvt off-topic; Paul Coelhos valda ord. Så rätt, så rätt, även om jag eg inte är för att gradera plågor, men att ha beslutsångest är jobbigt. Ibland tänker jag att det bara är att fatta ett och följa den vägen ett tag och sen utvärdera/omvärdera. Grejen är bara den att det inte alltid går att vända om, och den insikten är fruktansvärt jobbig.
Så sant, att det blir så mycket jobbigare när man står inför beslut utan återvändo.
Ja, ja, ja! Det hjälper så mycket.
