Fortfarande bara vänner
Jag bor i en för liten stad. Helgen som kom var vi alla tre ute på samma ställe. Det hade gått en vecka utan att hon öppnat nya frågor. Inte avslutat dem heller, bara öppnat dem och låtit dem hänga i luften. Jag ville helst skjuta upp det till framtiden, vänta med det tills hon kunde bli säker i sig själv. Jag visste inte var jag hade tankarna själv, eller hos vem. Det kändes inte rättvist mot någon av dem och jag hade i tankarna på att avsluta det dagen efter. Men det var Scoutern jag träffade, och hon jag var ute med den kvällen. Jag hade trots allt spenderat natten och större delen av dygnet innan med henne.
Jag gillade henne. Jag var avslappnad i hennes sällskap, både mot henne och annat folk, jag behövde inte tänka. Vi gav och tog av varandra utan att det kändes påträngande. Vi var likasinnade på många plan. Båda aktiva, naturmänniskor. Jag såg massa aktiviter framför mig som vi båda skulle kunna uppskatta, tillsammans. Men jag kände henne knappt, vi hade bara träffats tre gånger, tre dygn. Jag kunde inte läsa av hennes tankar, hon öppnade inte sig själv så mycket. Det gjorde kanske inte jag heller.
I efterhand skulle jag inte ha ställt mig själv inför situationen jag var i. Jag skulle gjort som jag själv önskade, skjuta upp det, avsluta kvällen tidigt. Jag såg inte vännen, men hon såg mig, i den andres famn. Det fanns aldrig i mina tankar hur hon skulle ta det. Jag har ofta försökt föreställa mig hur det skulle kännas att se vännen med någon annan, i någon annans armar. Det skulle nog hugga till i hjärtat, men jag har intalat mig själv att jag skulle vara glad om jag såg henne glad. Det är allt jag någonsin velat, att hon ska vara lycklig, med vem det än är. Men det är när vi sagt vi bara ska vara vänner, nu var det frågor som hade öppnats.
Responsen från Louise kom innan kvällen var över. Nu var det slut. Fram till den kvällen övervägde hon att vi kunde bli något, men nu var allt förstört. Vill aldrig höra av mig mer. Messen kom tätt. Jag visste inte hur jag skulle känna, om det var det hon ville var jag beredd att göra henne till vilje, men messen fortsatte. Hon var trött på att bli besviken och sårad. När hade jag någonsin sviket eller sårat henne innan? Det var hon som när hon behagade hade stött ifrån sig mig. När jag kommit för nära. Jag hade alltid funnits där för henne. Nu hade jag kommit för långt bort?
Hur det än var hade jag sårat henne, och det var det sista jag ville. Vart hade hon dolt alla dessa känslor som måste haft. Hon hade aldrig visat dem, eller hade hon det? Hon hade alltid förnekat dom, sagt vi aldrig haft något speciellt, men varje gång jag träffat henne har det känts speciellt, för mig, som om vi fortfarande hade något. Men jag har alltid trott på hennes ord, att vi aldrig va något, och det har drivit mig till vansinne. Vi har båda varit mer öppna mot varandra än mot några andra, vi anförtror saker till varandra som vi inte gjorde med någon annan.
Sorgligt nog var nog detta det ända sättet för att det någonsin skulle komma ut. Trots det borde jag ha förstått henne, trots att hon knappt förstår sig själv. Jag känner henne så pass mycket. Hon flyr och slår ifrån, helldre än att rannsaka sig själv, finna svaret i sig själv. Hon kanske inte kommer gilla vad hon hittar där. Jag var inte stolt över mig själv. Det kändes som hon sa, att jag play'at båda. Lekt på bådas på bådas känslor och beskostnad. Jag försökte förklara hur jag känt det, hur osäker jag varit på henne, hur osäker hon har gjor mig. Det har ju varit hon som tvekat på oss innan, inte velat, vad hade ändrats så snabbt. Nu när jag träffat någon annan. Det tog flera dagar, och flera uppbrott, men stridsyxan las ner tillslut. Scoutern hade jag get upp, i försöken att reparera den skada som åstadkommits mellan vännen och mig.
Vi har träffats en gång, som mer än vänner. Men... hon vill fortfarande bara vara vänner nu. För mycket i hennes liv. Det är nog bäst så, tycker även jag. Jag undrar dock hur det kommer bli nästa gång. Vi kommer onekligen att mötas igen. För liten stad, samma uteställen.
Jag har gett upp alla för henne, för att i huvudtaget ha henne kvar. Hur ska jag någonsin kunna träffa någon annan med henne i min närhet...
