... oskyldig pojke ...

Jag har skrivit om henne tidigare, Louise. Hon har krävt det, om vi i huvudtaget ska kunna umgås. Bara vänner, inget mer, och aldrig ta upp något om oss. Det som vi var en gång i tiden, eller vad vi gjorde då. Det skulle bli för jobbigt. Hon tyckte jag gjorde för stor sak av våran vänskap och allt tidigare. Det var aldrig något stort för henne och jag förstorade allt hela tiden.

Det smärtade, att det betydde så lite, när det var bland det största jag själv upplevt. Jag visste inte om jag kunde ha kvar henne som vän, men jag bestämde mig för att försöka. Hon hade gått vidare för länge sedan, och hoppades jag också hade det. Jag hade redan accepterat henne som en vän, hur väl man nu kan göra det, och försökte gå vidare. Att bara intressera mig för andra, men det var svårt, med en annan person i sina tankar. Kändes bara fel.

Men för tre helger sedan gjorde jag ett seriöst försök. Jag förundras över hur olika varje människa är. Ingen är den andre lik. Man tror sig kunna placera personer i specfika fack, men var person är verkligen sin egen individ och det var en helt ny person jag lärde känna. Den person som hon påminde mest om är mig själv, det gjorde det trevligt. Vi verkade ha en liknande uppväxt och familj, jag från en frilufsar-familj, hon scouterna. Många intressen och livsinställningar var lika, men känslomässigt kanske vi var lite olika. Vi var dock ute efter samma sak, pojkvän/flickvän, och det lekte vi att vi var från dag ett. Varje gång vi sågs umgicks vi 24h i sträck, gjorde allt tillsammans. Vi åt och laga mat ihop, sov ihop, promenera hand i hand, gick med på varandras småärenden, eller bara myste i soffan. Jag själv hade aldrig haft något sådant. Hon, önskade få det igen. Jag älskade verkligen närheten vi gav och tog av varandra. Det kändes så skönt att alltid ha någon nära.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna då. Det gjorde det inte lättare att jag precis hade börjat bråka med vännen igen, Louise, samma dag jag träffade Scoutern. Hon sa upp vänskapen och ville aldrig höra från mig igen. En person som jag hade hållt mer kär än någon var på väg ut och en ny på väg in. Det är märkligt att allt ska hända samtidigt och att man inte kan få det i små lagom portionerade doser, den berömda ketchup-effekten. Det skulle bli så mycket lättare att hantera. Nu blev allt istället en stor soppa i huvudet och det var svårt att rikta tankarna.

Vi blev vänner igen tillslut. Hon had blivit upprörd då hon tyckte jag inte tagit hennes parti när en vännina hade hotat henne. Det var en kväll ute och jag minns inte ens vad jag sa. (En dimma som inte vill släppa.). Jag minns bara känslan hon lämnade mig med, att jag som alltid inte fick tala till punkt, eller förklara vad jag menade. Utan hon hoppade fem steg i förväg och sa upp vänskapen istället. Men efter många sms, och mail när det blev för långt, blev vi vänner igen. Vi behöver varandra...