Told you I'll be here forever...

Jag ligger länge i sängen på morgonen. Klockan har ringt för länge sedan, men ligger fortfarande kvar efter att ha snooz'at bort den första timmen. Jag ligger och tänker, eller dagdrömmer, och titt som tätt slumrar tankarna över i drömmar. Och när jag vaknar och fortfarande har de färskt i minnet spinner jag vidare på det jag drömt om. Det är fridfullt, skönt, att ge tankarna och hjärnan helt fritt spelrum. Och det är tryggt i sängen, under det stora varma täcket. Men det är ju av en anledning jag ligger kvar...


Jag är för sysslolös helt enkelt. Det finns inget som drar mig upp på morgonen. Jag försöker komma igång med sådant som man annars inte har tid till. Bara ängna sig åt sig själv och intressen som man tidigare har lagt åt sidan för att man inte anser sig ha tid pga av jobb eller skola. Som att skriva, här eller i dagboken. Det stoppar mig inte nu, ändå orkar jag inte ta tag i det eller annat nu.


Dels kanske det är för att det är för lite som händer, för lite inspiration, men mest energi och tankeverksamhet går för tillfället till vännen, Louise. Vi bråkar, ordkäbblar, i mess fram och tillbaks. Jag vet inte ens vad det är om. Jag vet vad hon tycker, men det saknar helt grund och är helt obefogat, den här gången åtminstonde (men det är väl just därför man brukar bråka, när man inte har samma syn på saken). Jag vill ryta och skälla tillbaks, att det får vara nog och gör det smått. Jag orkar inte med hennes ständiga bråk. Alltid ska hon hitta något, och gör den lilla fjädern till en höna. Men jag hejdar mig i sista stund, då jag inser varför hon bråkar nu. Hon gör det när hon själv mår dåligt. Tillslut väntar jag bara ut henne, enda jag kan göra, säger att jag finns här för henne, att hon ska berätta. Jag väntar fortfarande...


Det är svårt, att vara hennes vän. Jag vet inte hur många gånger det är hon har sagt upp våran vänskap nu, fler gånger än jag har fingrar. Jag vet aldrig om det är det sista jag kommer säga henne, eller höra från henne. Det är jobbigt med den osäkerheten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0