Vi ska ju bara vara vänner
Det kändes som vi blev närmre vänner än någonsin. I bråket och ordkäbblandet kom det upp nya sidor från oss båda. Vi började till och med umgås lite. Inget speciellt, hängde i soffan med tv, men det var nåt vi aldrig gjorde innan.
Jag träffade inte den andra flickan så ofta, men hade kontakt, och när vi väl sågs blev det en lång stund. Hon, Louise, hade sett mig när jag träffade henne, hon hade varit någonstans i vimlet. Hon tyckte hon såg ut som en bra flicka, och det tyckte jag också.
Det kom smygande till en början, men blev snabbt tydligt vad hon var ute efter, vännen. Hon började skicka lite kluriga mess... Såg ut som du skulle vilja ligga kvar i min soffa hela natten ;). Hon bad om ursäkt för något gammalt och glömt. Hon önskade mig lycka till med Scoutern, och att det skulle vara den rätta. När vet man när man träffat rätt? När man inte funderar över det längre, när man inte längtar efter sällskapet utan personen, när man inte har någon annan i tankarna. Hade jag träffat rätt då? Det kändes inte som det. Jag hade även en annan persons planterade tankar.
En sen men ljummen kväll för ett par veckor sedan gick jag hem från ett biosök. En fråga hade kommit på mobilen. Tvekade du någonsin på oss?. Det var med långsamma steg jag gick hemmåt och när jag kom till portuppgången fortsatte jag förbi. Vidare ut i kvällen med toner i hörlurarna. Jag behövde tänka, men inte på svaret på frågan, det visste jag sedan kvällen innan. Nej jag tvekade aldrig på dig. Men jag kunde inte lista ut varifrån frågan kom.
Varför öppnade hon dessa frågor och dörrar som hon själv stängt och avslutat? Det var hon som hade tvekat, på sig själv, och mig. Hon har själv berättat om tidigare killar som hon träffat, hur hon hade hållt kvar i vissa. Träffat/varit ihop med en, men egentligen haft känslor för en annan, som hon tog varje tillefälle som gavs att träffa, men blev fortfarande kvar med den andra.
Varför skulle hon öppna dessa frågor nu, när jag för första gången lyckats träffa någon annan. Ville hon bara hålla mig kvar, som sin egen, som hon gjort tidigare. Jag kände henne för väl, jag kunde inte lita på vad hon ville. Jag var beredd att ge upp mycket, jag hade redan gett upp allt annat för att ha henne kvar, som vän. Men jag ville inte bli en ny person i hennes liv som hon håller kvar, och skulle jag verkligen ge upp den andra flickan innan jag knappt börjat känna henne, utan att ge henne en seriös chans?
Det kunde jag inte. Inte med så osäkra känslor som kom ifrån vännen, hon som knappt kände sig själv.
Hur mkt tid ägnar vi inte åt att förstå andra människors tankar, känslor och intentioner?!
