Börjar bli bekväm
Jag känner mig allt mer bekväm med var jag är just nu. Även om jag är långt borta från mål jag har satt upp, med livet. Men jag är på väg emot dem och det känns som det ända som spelar roll. Det är trots allt vägen emot att uppfylla något, eller uppleva något, som är det den bästa biten. Att se fram emot något.
Dagarna är precis som jag vill ha dem. Lugna. Igår vaknade jag till att se snö på hustket mittemot, första snödagen denna vinter här i Norrköping. Jag hade ställt klockan tidigt, då jag visste att snön skulle komma, kom inte upp då tydligen, fast båda klockorna var avstängda.
Jag kom att fundera på det, när jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret, varför det kan vara så att man vaknar, tycks vara klarvaken, somnar om, och inte minns det efteråt. Mamma när jag bodde hemma har ofta upplevt det, när jag är sen till skolan och argt frågar varför hon inte väckt mig. -Men jag väckte ju dig för en halvtimme sedan, du satt på sängkanten. -Ja-jaha? Men det kanske inte är helt olikt som att gå i sömnen. Hjärnan har inte riktigt lämnat drömstadiet och drömmarna glömmer man oftast bort dagen efter, förrutom de som är närmast uppvaknandet.
Det är skönt att kunna ta de lugnt. Sätta sig ner vid matbordet på morgonen med en skål gröt och slött betrakta duvorna på andra sidan, eller folk nere på gatan på väg någonstans. Låta tankarna flyta, utan något speciellt mål. Jag läser mycket, mellan sysslorna. Några sidor här, några sidor där, och ofta flyter jag iväg i fantasin, sittandes med boken uppslagen, men blicken och tanken fäst långt förbi den. Det är just det som känns skönt just nu, att ha tid till sakerna runt skolan eller jobbet som annars oftast dominerar hela vardagen. Tvärtemot hur jag kände förrut, med för mycket tid. Jag ta mig tid till träning, när jag vill och känner för det, kan ta hand om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver öva båda.
Annars har onsdagarna blivit allt trevligare på senaste, för då är mammsen på besök i stan för att gå på kurs. Vi brukar inte hitta på något speciellt. En fika. En bit mat. En runda i någon affär, second hand förra veckan. En besök till någon utställning vi sett ut. Små saker som jag allt för ofta, för min egen smak, gör själv. Men som blir så mycket trevligare om man har någon att dela det med. Tack lilla mamma, jag säger det nog allt för sällan.
Det hjälpte ju också att det var världens bästa dag i onsdags. Första snödagen. Men jag vill se den falla också, då är det på riktigt. Helgen ser lovande ut.
Dagarna är precis som jag vill ha dem. Lugna. Igår vaknade jag till att se snö på hustket mittemot, första snödagen denna vinter här i Norrköping. Jag hade ställt klockan tidigt, då jag visste att snön skulle komma, kom inte upp då tydligen, fast båda klockorna var avstängda.
Jag kom att fundera på det, när jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret, varför det kan vara så att man vaknar, tycks vara klarvaken, somnar om, och inte minns det efteråt. Mamma när jag bodde hemma har ofta upplevt det, när jag är sen till skolan och argt frågar varför hon inte väckt mig. -Men jag väckte ju dig för en halvtimme sedan, du satt på sängkanten. -Ja-jaha? Men det kanske inte är helt olikt som att gå i sömnen. Hjärnan har inte riktigt lämnat drömstadiet och drömmarna glömmer man oftast bort dagen efter, förrutom de som är närmast uppvaknandet.
Det är skönt att kunna ta de lugnt. Sätta sig ner vid matbordet på morgonen med en skål gröt och slött betrakta duvorna på andra sidan, eller folk nere på gatan på väg någonstans. Låta tankarna flyta, utan något speciellt mål. Jag läser mycket, mellan sysslorna. Några sidor här, några sidor där, och ofta flyter jag iväg i fantasin, sittandes med boken uppslagen, men blicken och tanken fäst långt förbi den. Det är just det som känns skönt just nu, att ha tid till sakerna runt skolan eller jobbet som annars oftast dominerar hela vardagen. Tvärtemot hur jag kände förrut, med för mycket tid. Jag ta mig tid till träning, när jag vill och känner för det, kan ta hand om mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver öva båda.
Annars har onsdagarna blivit allt trevligare på senaste, för då är mammsen på besök i stan för att gå på kurs. Vi brukar inte hitta på något speciellt. En fika. En bit mat. En runda i någon affär, second hand förra veckan. En besök till någon utställning vi sett ut. Små saker som jag allt för ofta, för min egen smak, gör själv. Men som blir så mycket trevligare om man har någon att dela det med. Tack lilla mamma, jag säger det nog allt för sällan.
Det hjälpte ju också att det var världens bästa dag i onsdags. Första snödagen. Men jag vill se den falla också, då är det på riktigt. Helgen ser lovande ut.
Kommentarer
Postat av: h
jag saknar dina ord
Trackback
