... oskyldig pojke ...

Jag tittar mig själv i spegeln och blir förundrad av det jag ser. Jag är så glad, det måste ha varit länge sedan, för jag känner inte igen ansiktet. Leendet, inte anstängt, ögonen, ansiktet lyser av färg. Och jag blir ännu gladare att se det, att inse det. Jag är glad på riktigt. Och jag börjar skratta, av att jag bara är glad, utan någon anledning. Och tårarana börjar rinna, för att jag skrattar utan anledning. Och jag får magknipp, av att jag gråter utan anledning. Som en ond men ack så god cirkel. Allt som krävdes var min egen spegelbild.

Jag fortsätter att skriva till vännen. Mitt synsätt ändras hela tiden. Jag började med att skylla allt på vännen, det är väl lättast så, men alltid har känslan att allt är mitt eget fel funnits där. Jag vet inte om jag själv har hållit tillbaka den, eller om jag bara inte kunnat placera den, var den kom ifrån. Jag inser tillslut att det det inte finns en som gjort helt fel eller rätt, vi har hjälpt varandra, och utnyttjat varandra. Det är insikter om mig själv och vännen som jag gärna skulle vilja dela och jag önskar verkligen att vi kunde prata om det. Allt är ifrån mitt synsätt och jag försöker se det lika mycket från hennes, men hon måste besitta lika mycket, som kanske skulle ändra mitt synsätt lika mycket till. Om hon bara ville.

Det är inget som tynger ner mig längre, men jag önskar jag kunde få ett avslut snart. Jag önskade det förra helgen, att jag kunde släppa det, få det ur mig på något sätt. Så att jag kunde roa mig med andra vänner. Jag behöver det, bara roa mig. Jag önskar det igen denna helg.