Att se tillbaka
Jag tittar tillbaks på gamla konverstationer med vännen, Louise. Går igenom MSN-historik, det är där vi pratat och umgåtts mest. Sorgligt. Jag läser gamla brev, de som vi bråkat och blivit sams igenom. Jag vill hitta svar, bekräftelse på att min känsla har varit rätt.
Jag ser henne varm och vänskaplig till en början, då vi blivit vänner efter att vi bröt. Hon öppnar sig, jag med. Någongång började jag säga för mycket, för henne, hon blev kall, frånvarande. Sen kom bråk, inte det första, inte det sista. Vi bryter vid några, skiljs som ovänner vid andra. Hon ställer krav. Orimliga krav. Omöjliga krav. Inte de första. Jag försöker se att hon uppskattade mig. Jag ser det inte. Hon skäller bara. Jag fanns när hon ville att jag skulle finnas.
Jag ser också med nya ögon. En pojke som desperat försöker hålla kontakten. Men jag ser också nåt jag egentligen inte vill se. Att hon faktiskt var varm mot slutet. Verkade vara det. Varför skulle jag stöta bort henne just då? Såg jag inte det förrut? Det gjorde jag ju, men jag såg det som tillfälligheter, som det brukade vara. Det var inte det ögonblicket, utan alla ögonblick som kommit innan dess. Allt som byggts på, och aldrig fått komma ut. Det blev för mycket undantryckt, som inte fick komma ut pga av hennes krav. Det var tvunget att komma ut. Men jag var ju inte tvungen att göra det bakom ryggen på henne. Det blev fel.
Jag intalar mig själv att jag måste lita på min egen känsla, att hon aldrig gav någon uppskattning, att jag fanns så länge hon behövde mig. Men det är ju just det jag har problem med att se. När jag är uppskattad. När min närvaro blir registrerad. Den självkänslan saknar jag.
- Om du inte fatta att jag brydde mig tror du helt fel! Jaja! Du kan jag ju sluta bry mig, för det gjorde jag! Kunde du inte bara visat det också gumman? Bara nån enstaka gång, för jag känner det inte själv.
Jag går emot mitt eget råd. Att det inte finns några misstag, att man inte bör se tillbaks. Men jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill se sanningen, hur ful och smutsig den än gör mig.
Jag ser henne varm och vänskaplig till en början, då vi blivit vänner efter att vi bröt. Hon öppnar sig, jag med. Någongång började jag säga för mycket, för henne, hon blev kall, frånvarande. Sen kom bråk, inte det första, inte det sista. Vi bryter vid några, skiljs som ovänner vid andra. Hon ställer krav. Orimliga krav. Omöjliga krav. Inte de första. Jag försöker se att hon uppskattade mig. Jag ser det inte. Hon skäller bara. Jag fanns när hon ville att jag skulle finnas.
Jag ser också med nya ögon. En pojke som desperat försöker hålla kontakten. Men jag ser också nåt jag egentligen inte vill se. Att hon faktiskt var varm mot slutet. Verkade vara det. Varför skulle jag stöta bort henne just då? Såg jag inte det förrut? Det gjorde jag ju, men jag såg det som tillfälligheter, som det brukade vara. Det var inte det ögonblicket, utan alla ögonblick som kommit innan dess. Allt som byggts på, och aldrig fått komma ut. Det blev för mycket undantryckt, som inte fick komma ut pga av hennes krav. Det var tvunget att komma ut. Men jag var ju inte tvungen att göra det bakom ryggen på henne. Det blev fel.
Jag intalar mig själv att jag måste lita på min egen känsla, att hon aldrig gav någon uppskattning, att jag fanns så länge hon behövde mig. Men det är ju just det jag har problem med att se. När jag är uppskattad. När min närvaro blir registrerad. Den självkänslan saknar jag.
- Om du inte fatta att jag brydde mig tror du helt fel! Jaja! Du kan jag ju sluta bry mig, för det gjorde jag! Kunde du inte bara visat det också gumman? Bara nån enstaka gång, för jag känner det inte själv.
Jag går emot mitt eget råd. Att det inte finns några misstag, att man inte bör se tillbaks. Men jag vill inte att det ska upprepas. Jag vill se sanningen, hur ful och smutsig den än gör mig.
Kommentarer
Trackback
