Desperat eller playerfasoner
En helg sedan var jag ute med Scoutern, och där i vimmlet stod också Louise. Jag stannade inte. Hejade. Log, genuint, för det var kul att se henne. Men jag gick vidare, med handen i Scouterns.
Jag började skriva på ett brev, när hon kom hem från semestern för tre veckor sedan.. men jag har aldrig skickat det. Det har bara blivit halvklart. Jag vill förklara, berätta. Men jag börjar tänka på vad det egentligen är jag har att förklara. Det har känts klart, hur det är emellan oss, hur det komemr att vara. Hon har alla andra pojkar hon håller i. Hon har raggat fritt på semestern. Det är inget som känns, som jag är svartsjuk över. Jag undrar bara vad det är jag har att förklara då.
Men tydligen hade jag det. Hon tog avstånd. Stötte bort mig. Ångrar att jag någonsin inledde något med dig. Jag trodde det inte, att det fanns nåt att förklara. Scoutern trodde det, hon hade rätt. Jag blir verkligen imponerad av hur bra hon är. Och det är inte bara jag som ser det heller. Både nära och lösa vänner kommer till henne, öppnar sig mot henne.
Jag har gjort det med. Men det börjar kännas som jag utnyttjar henne. Använder henne som mitt samvete. Ger henne all fakta, och låter henne döma. Är det rätt eller fel? Det är fel, av mig, att göra så. Använder jag henne för att komma över Louise? Hon frågar, och jag svarar ärligt att det inte är så, att jag vill träffa henne, att jag trivs med henne. Det gör vi, det känns aldrig pressat, eller är obekväm tystnad. Men.. det känns nästan lite för bekvämt. Ska det verkligen vara så trubbelfritt? Var är passionen? Var är de heta känslorna? Lidelsen? Måste det vara så, eller har jag bara fått en skev bild från tidigare erfarenheter? Jag vet inte.
Det känns som det börjar bli seriöst, börjar... och jag tvekar. Skulden kommer smygande. Ansvaret jag själv tagit att vara ärlig med känslorna. Finns de? Kan jag ge dem tillbaks? Jag litar inte för fem öre på dig. Desperat eller playerfasoner! Så säger Louise. Är det playerfasoner? Om jag väcker känslor men sedan överger dem obesvarade skulle det vara det. Det är inte medvetet, jag vill hitta dem. Det... kanske jag är lite desperat efter. Visst är det så. Jag vill verkligen träffa någon. Hitta någon. Hitta något verkligt. Men går det verkligen att pressa fram?
Till en viss del vill jag tro det. Kärlek, är inget som kommer som blixt från klar himmel. Förälskelsen kanske kan komma så. Men för att kärlek ska följa måste man arbeta för det. Förälskelsen är inte bestående, fast den kan återuppväckas. Jag undrar dock om man kan hitta kärleken utan förälskelsen. Scoutern frågade det också. Känner hon likadant? Jag hade inget svar, jag önskar jag hade det.
Dagarna fortsätter att variera i humör. Idag är en dålig dag. Grubblande dag. Jag har övergivit grubblandet ett tag, då jag inte hitta några svar, då det inte ledde till något. Jag har istället försökt leva i nuet. Inte tänka så mycket. Göra det som känns rätt nu, för stunden, och ta saker som de kommer. Men sakerna tror jag börjar komma ifatt, börjar hopa sig.
Jag fortsätter skriva brevet till Louise. Hon ville först inte prata, berätta, förklara, varför det är som det är. Jag bad henne, att jag trodde båda skulle ha nytta av det. Inte bara klippa banden som hon gjort tidigare, som hon fortfarande gör. Senast var det bästisen hon var på semester med. Klipp. Så var hon borta från Msn, facebook, och alla gemensamma bilder där. Det vägrar jag att bli, ett frågetecken om hur det egentligen var. Och hon svarade, i ett långt sms.. men jag har inte givit något svar ännu. Jag ska. Men jag vet inte var jag ska börja. Vet inte var jag ska sluta. Vet inte hur mycket jag ska säga. Varför jag tror hon är som hon är? Hur det känns mellan oss. Hur det är att vara hennes vän. Hur svårt det är. Hur påfrestande det är. Varför hon har så många konflikter omkring sig.
Jag vill säga mycket, men jag tror inte hon vill lyssna, tror inte hon kommer höra. Och då skulle orden bara vara påfrestande från min sida. Det är viljan som måste komma först. Så jag fortsätter att skriva, till mig själv...
