Vill du ha sällskap i natt?
Frågan kommer i mörkret, i natten, utan att jag vaknar till signalen. Men hon ringer. Jag är yrvaken. Tror knappt på vad jag ser. Förstår det inte. Det är hon, Louise. Jag ser henne på displayen medans telefonen ringer. Är det verkilgen hon, som ringer nu? Jag blir paralyserad, vet inte vad jag ska göra. Några signaler senare försvinner bilden. Hon har lagt på. Det är då jag ser frågan.
Hon har inte mer än kommit hem från semestern. Vi har inte pratat. Kände hon sig ensam? Ville hon bara ha något att somna bredvid, som andra gånger? Mår hon dåligt? Ville hon ha bekräftelse? Hur har hon haft det på semestern tro. Men imorgon då? Vad vill hon då? Jag lyckas inte somna om direkt, utan sätter mig och skriver. Det här.
Jag älskar henne. Fortfarande. Jag vill inte. Men jag kan inte förmå mig själv att göra annat. Varför kämpar jag då emot det? För jag vet att det bara leder till olycka. Jag vet precis hur det kommer att bli. Hon kommer stöta bort mig. Irritera sig på något obefintligt. Bråka. Sen säga upp kontakten eller sluta höra av sig.
Jag klara inte att bli lekt med så. Mitt hjärta, som tillhör henne, klarar inte av den berg- och dalbana det är med henne. Det är nog. För mycket. Jag mår bara dåligt av att åka längre.
Men jag älskar henne. Jag är tvungen att erkänna det. För mig själv. Och andra. Jag träffar någon nu. Tog upp kontakten för en vecka sedan. Det är Scoutern. Och hon.
Det är inte rättvist mot henne Jag trodde jag var fri. Att jag var redo att gå vidare. Men det är jag inte. Hur bra det än känns med den personen. Jag kan spendera all min tid med henne, utan att det känns besvärat, från något håll. Nu som då. Men jag kan inte ge mig själv helt, som hon kan. Som hon gör.
Jag har försökt att övertyga henne. Jag har gett henne alla fakta, alla känslor, men utan löften. Jag har försökt vara ärlig i allt, hur jag känner. Jag har gjort det i förhoppning att hon ska tro mig. Och i och med det även övertyga mig själv, att det är så. Hon har fått vara mitt samvete. Det goda. Men jag har aldrig klarat att övertyga henne. Hon har fortsatt att vara misstänksam, lite reserverad. Och det har varit berättigat av henne, mitt samvete, det är för klokt.
Hon har inte mer än kommit hem från semestern. Vi har inte pratat. Kände hon sig ensam? Ville hon bara ha något att somna bredvid, som andra gånger? Mår hon dåligt? Ville hon ha bekräftelse? Hur har hon haft det på semestern tro. Men imorgon då? Vad vill hon då? Jag lyckas inte somna om direkt, utan sätter mig och skriver. Det här.
Jag älskar henne. Fortfarande. Jag vill inte. Men jag kan inte förmå mig själv att göra annat. Varför kämpar jag då emot det? För jag vet att det bara leder till olycka. Jag vet precis hur det kommer att bli. Hon kommer stöta bort mig. Irritera sig på något obefintligt. Bråka. Sen säga upp kontakten eller sluta höra av sig.
Jag klara inte att bli lekt med så. Mitt hjärta, som tillhör henne, klarar inte av den berg- och dalbana det är med henne. Det är nog. För mycket. Jag mår bara dåligt av att åka längre.
Men jag älskar henne. Jag är tvungen att erkänna det. För mig själv. Och andra. Jag träffar någon nu. Tog upp kontakten för en vecka sedan. Det är Scoutern. Och hon.
Det är inte rättvist mot henne Jag trodde jag var fri. Att jag var redo att gå vidare. Men det är jag inte. Hur bra det än känns med den personen. Jag kan spendera all min tid med henne, utan att det känns besvärat, från något håll. Nu som då. Men jag kan inte ge mig själv helt, som hon kan. Som hon gör.
Jag har försökt att övertyga henne. Jag har gett henne alla fakta, alla känslor, men utan löften. Jag har försökt vara ärlig i allt, hur jag känner. Jag har gjort det i förhoppning att hon ska tro mig. Och i och med det även övertyga mig själv, att det är så. Hon har fått vara mitt samvete. Det goda. Men jag har aldrig klarat att övertyga henne. Hon har fortsatt att vara misstänksam, lite reserverad. Och det har varit berättigat av henne, mitt samvete, det är för klokt.
Kommentarer
Trackback
