Bevisa mig fel och jag älskar dig för all tid
Jag ser en förändring i mig själv, hur jag bytt inställning. Det har skett utan att jag medvetet kan säga när förändringen skedde, bara att det måste skett nyligen, för den gamla inställningen är inte speciellt gammal. Jag har släppt på vissa tyglar jag haft om mig själv, som har hållit mig tillbaka. De har varit fulla med fördomar, försvarsmurar som hindrat mig från att leva fullt ut, eller åtminstonde fullare. Jag är inte lika rädd att bli sårad längre och, även om det låter lite dåligt, inte heller lika rädd för att såra.
I helgen hade vi äntligen samlat ihop oss med laddade sinnen, efter många tidigare misslyckanden, att äntligen ta oss ut, "göra stan". Kan det vara så länge sedan som mitten av december senast? Jag hoppas jag har fel, tanken skrämmer mig. Jag kände mig hemma där på dansgolvet, nästan lika efterlängtat som snön och de vita vidderna i fjällen. Och jag hade bestämt, idag skulle jag hitta lite närhet. Det fick gärna vara tillfälligt. Något löst, okomplicerat gemensamt utnyttjande av närhet. Om det nu verkligen finns några okomplicerade relationer.
Men jag fastnade i någon trots allt, så som jag brukar göra. Så fort jag hittar lite uppskattning och uppmärksamhet så är jag fast. Jag borde gått vidare inser jag, nu. Hon erbjöd inte det jag var ute efter, vilket visserligen inte behövde vara något tillfälligt för en natt, men hon kändes fel. Jag har bara känslan att gå på men den säger mig att hon är ute efter mer, ett förhållande, något långvarigt. Men framförallt var det hon som person som kändes fel. Hon kändes allt för mycket som mitt förra jag. Blyg och osäker på sig själv. Introvert och innesluten i sig själv. Jag vet av personlig erfarenhet hur svårt det är att få kontakt med en sådan person, jag släppte aldrig in någon.
Vi skills åt, halvägs hem till varderas lägenhet, med att jag får hennes nummer utan att hon tar mitt. Smart, all press på mig. Jag våndas med känslan om jag ens borde höra av mig för jag vill inte spela eller låtsats att jag erbjuder något jag inte senare kan ge. Men ett mess skickas. Tiden går och jag hoppas faktiskt att hon inte ska svara, då skulle inte jag behöva välja, men det kommer. -Hade du roligt igår? Det hade jag :) Ett svar tillbaka och blankt sen dess.
Jag skulle gärna bli bevisad fel om henne, men känslan kvarstår efteråt. Hon är inte det jag söker och behöver. Jag behöver någon mera öppen, vågad och utåtriktad, någon som är nyfiken på livet. Jag väntar på att hon ska motbevisa mig. Men om känslan stämmer kommer jag inte få höra av henne igen, hon kommer inte ta initiativ. (kanske om ett par veckor)
Det finns inte mycket jag gillar mer än att bli bevisad fel. Det är vad jag blivit om min egna inställning, till relationer och framförallt tillfälliga sådana. Den är förändrad och jag förvånas hur snabbt och tvärt det har skett, och utan att jag kan se en brytpunkt. Då! Jag minns argumenten, jag hoppas jag delvis har kvar dem, men att jag släppt på det som var fördomar. Försvaren för att inte leva själv.
I helgen hade vi äntligen samlat ihop oss med laddade sinnen, efter många tidigare misslyckanden, att äntligen ta oss ut, "göra stan". Kan det vara så länge sedan som mitten av december senast? Jag hoppas jag har fel, tanken skrämmer mig. Jag kände mig hemma där på dansgolvet, nästan lika efterlängtat som snön och de vita vidderna i fjällen. Och jag hade bestämt, idag skulle jag hitta lite närhet. Det fick gärna vara tillfälligt. Något löst, okomplicerat gemensamt utnyttjande av närhet. Om det nu verkligen finns några okomplicerade relationer.
Men jag fastnade i någon trots allt, så som jag brukar göra. Så fort jag hittar lite uppskattning och uppmärksamhet så är jag fast. Jag borde gått vidare inser jag, nu. Hon erbjöd inte det jag var ute efter, vilket visserligen inte behövde vara något tillfälligt för en natt, men hon kändes fel. Jag har bara känslan att gå på men den säger mig att hon är ute efter mer, ett förhållande, något långvarigt. Men framförallt var det hon som person som kändes fel. Hon kändes allt för mycket som mitt förra jag. Blyg och osäker på sig själv. Introvert och innesluten i sig själv. Jag vet av personlig erfarenhet hur svårt det är att få kontakt med en sådan person, jag släppte aldrig in någon.
Vi skills åt, halvägs hem till varderas lägenhet, med att jag får hennes nummer utan att hon tar mitt. Smart, all press på mig. Jag våndas med känslan om jag ens borde höra av mig för jag vill inte spela eller låtsats att jag erbjuder något jag inte senare kan ge. Men ett mess skickas. Tiden går och jag hoppas faktiskt att hon inte ska svara, då skulle inte jag behöva välja, men det kommer. -Hade du roligt igår? Det hade jag :) Ett svar tillbaka och blankt sen dess.
Jag skulle gärna bli bevisad fel om henne, men känslan kvarstår efteråt. Hon är inte det jag söker och behöver. Jag behöver någon mera öppen, vågad och utåtriktad, någon som är nyfiken på livet. Jag väntar på att hon ska motbevisa mig. Men om känslan stämmer kommer jag inte få höra av henne igen, hon kommer inte ta initiativ. (kanske om ett par veckor)
Det finns inte mycket jag gillar mer än att bli bevisad fel. Det är vad jag blivit om min egna inställning, till relationer och framförallt tillfälliga sådana. Den är förändrad och jag förvånas hur snabbt och tvärt det har skett, och utan att jag kan se en brytpunkt. Då! Jag minns argumenten, jag hoppas jag delvis har kvar dem, men att jag släppt på det som var fördomar. Försvaren för att inte leva själv.
Kommentarer
Trackback
