... oskyldig pojke ...

Mitt humör faller fortfarande ibland. Det är alltid som en överraskning, för när det varit borta så länge tror jag en konstant förändring har skett. Då önskar jag att jag hade ett knä att lägga mitt huvud i. Kunna krypa upp i någon, i någon som höll om mig. Igår, tisdag, var en sådan dag. Då kom jag inte ut. Jag gjorde mig i ordning, tog på mig ytterkläderna, knöt skorna, men kom aldrig ut. Jag skulle kunnat tvinga mig men allt kändes så meningslöst och fel. Jag satte mig på sängen istället, tog av mig ytterkläderna och lät de ligga. Ärendena fick också ligga i dvala, till nästa dag.

En bra indikator på hur jag mår är hur jag tror omvärlden uppfattar mig där jag står. Är jag trygg och mår bra, är jag en snygg och självsäker kille. Och motsatsen, då ser de en ful och osäker liten pojke. Då önskar jag att ingen såg på mig, hatar deras blickar, krymper ihop inför varje möte. Annars söker jag ögonkontakten och njuter av att bli sedd. I lördags (se föregående inlägg) var jag snygg. Idag var jag snygg. Men igår var jag ful. Då var all tillit på den jag är som bortblåst och inga kläder passade, allt kändes fel. Men hade på mig i princip samma klädesplagg idag, ändå. Märkligt, men så är jag, ibland. Oftast är jag snygg och självsäker och så länge det är så, går det att leva med. Förtillfället iaf. Jag vill veta var det kommer ifrån, för det är det som är mest frustrerande, jag vet inte.

Idag blev det många ärenden, med långa promenader emellan. Först skulle jag genom halva stan till den enda postterminalen som finsn kvar, för att hämta ut mitt körkort. Behövde tydligen identifiera mig för "riktig personal" så de inte kunde skicka det till ett lokalt utskicksställe. Vilken otrolig miss de gjorde, den där Posten. Avvecklade alla sina egna kontor för utskickställena, då de trodde att verksamheten skulle fortsätta dala. Men de såg inte onlinebutikena vid horisonten, och det som skulle komma med dem. Snacka om att hugga sig själv i vaden.

Efter att vara på ena sidan om stan skulle jag sedan till den andra och Erikshjälpen. Hittade en bok, Anhörig av Katerina Janouch, som jag hört om och tänkt låna på bibblan. På vägen från Posten ringer mamma, hon är i stan och jag får sällskap, det uppskattas. Efter strosande på Erikshjälpen handlade jag och hon följde med hem, för att laga det som ändå redan var inplanerat, Kycklinggryta med kikärtor. Inte så mycket kyckling, men mycket kikärtor, med allahanda rotfrukter. Och när mamma-socker-och-choklad-monster är med, blir det efterrätt som hon stod för. GB's Krämig chokladglass, med hackade cachew-nötter och maränger, blandat med lite mjölk. Det blev mycket kvar i liters-paketet och fast jag redan var mätt, trycker jag i mig resten, efter att mamma har gått.

Inte många minuter efter det, har jag somnat i soffan. Om det var två timmars promenaden som tog ut sin rätt, eller socker-bomben som sköt upp och försvann lika snabbt vet jag inte, men tror den senare. Jag vaknar, halv tio. Långt ifrån vanligt, kryper ändå ner i den riktiga sängen och försöker sova. Men när blodsockret väl stabiliserat sig kan jag inte sluta ögonen längre. Så jag går upp, och skriver ner det jag tänker på istället, om helgen, och dagen som varit. Och där är jag nu.

Nu, medans jag skriver och klockan börjar bli mycket senare än jag vill, väntar jag på att få smaka på nybakade grahamsbullar. Det jag skulle gjort om jag inte slocknat så tidigt. Och sen hoppas jag komma tillsängs, inte allt för sent. Mot en ny dag där jag är snygg...