Mammas lilla kopia
Tillbaks från en vecka med vita vidder. Jag har saknat dem, de årliga resorna till fjällen. Vädret gör sig inte rätt på mobilkameran, som ändå var mycket sol och blå himmel. Gillar dock effekten i motljus bilden, himmlen och landskapet ser nästan lite drömskt ut.
Och tillbaks från en vecka med familjen. Som alltid blandade känslor efteråt. Hade ett personligt samtal med mamma. Borde inte vara något sensationellt, men är tyvärr det, sällan det är givande och om något personligt. Jag berättar lite om min dåliga självkänsla, inte gjort dettidigare. Jag vill säga mer, när hon frågar: -Hur känns det att umgås så här? (med familjen) Ger inget svar. -Det kan vara svårt att säga hur man känner, några har så lätt för det. Visst har jag svårt för det och beundrar de som kan. Jag tränger bort allt för mycket. Men inte därför nu, förstår du inte mamma? Det är för att det handlar om dig! Om er! Det är ni som har gjort mig så här! Det är er jag jagar uppskattning från! Det är din gunst jag hela tiden vill ha och som du bara ger när du själv behagar! Men vad skulle det ge att anklaga henne för det? Jag sitter tyst, tittar ut genom bilfönstret.
Jag tänker på det nu. Jag tänker på den uppskattning och den typ av uppmuntring hon ger. Det är mest (endast?) det som hon själv gillar, egna intressen. Som att baka. Eller läsa. Men bara vissa böcker. Sådana som hon läser. När jag tar och ska läsa något som hon inte vet något om, blir hon skeptisk direkt, och tvekar inte på att visa det. -Ska du verkligen läsa den där, den är så gammal. Med en suck, armarna i kors och kanske en orolig blick.
Jag slukar böcker, mest om personlig utveckling och psykologi. Inte för att det går så fort, allt för långsam läsare och allt för stor drömmare för det. Men jag börjar rada upp dem. Ibland är det mer subtilt och endast med kroppsspråket. - Ja men det är ju sådant som är bra att läsa för vem som helst. Hon säger orden, kanske med ett leende, men nedvärderar ändå det hon inte förstår, det hon inte själv är intresserad av. Jag börjar se det, eller egentligen alltid gjort det, har ju alltid varit känslig för just det. Hummet... den lite nedvärderande, lite nedåt riktade och lätt flackande blicken. Det godkände hon inte. Jag känner henne och hennes tecken, som hon antigen är värdelös på att dölja, inte bryr sig att försöka eller att det bara är just jag som är känslig för dem. De genomborrar mig, sätter sig i benmärgen.
Varför kan du inte bara låta mig vara och visa intresse för den Jag är, mamma?
utan att kritisera och fast det nog är rätt vanligt att det är på det sättet: man tycker nästan att det borde vara en förälders plikt att älska och intressera sig för och se sitt barn oavsett såna attribut.
ja, om någon så borde det vara mamman, som ska ha den villkorslösa kärleken.
Tror du inte att det kan vara så att du dömer din mamma? Du skriver att det är hennes godkännande och hennes gunst du vill åt, men är det verkligen hela sanningen? Ibland kan det vara väldigt lätt och rentav bekvämt att skylla på föräldrarna i stället för att titta på vad det verkligen handlar om. Kanske handlar det faktiskt om dig själv? Det kan vara så att din mamma faktiskt är väldigt intresserad av dig, och inte alls dömande som du tror. Om du skulle ta ett riktigt långt och framförallt ärligt samtal så kanske ni skulle komma någon vart?
Jag kanske är ute och cyklar, och har alltför liten bakgrund för att uttala mig, men detta är i allfall min respons till ditt inlägg.
Det är ett friskt objektivt synsätt och uppskattas verkligen.
Jag försöker väl men har svårt att se hur det är. Men visst kan man säga att problemet ligger i mig, det är ju jag som behöver godkännandet. Bara jag som kan åstadkomma förändringen, oberoende av var problemet började.
Vi hade början på ett långt samtal, ett längre samtal. Ärligt om just det, för första gången. Borde ha ett till, flera. Det tog stopp när det kom till var jag trodde det kom ifrån, och tror ju det är ett arv från henne. Jag vet inte hur jag ska formulera det, hur mycket jag borde säga. Och jag är ju inte övertygad att det är så som jag tror heller. Hon sa själv, frågade, om hon kanske skulle ha visat mer intresse när jag var mindre, och uppmuntrat mig mer att hålla kvar vissa idrottsintressen, som jag la av med vid en kritisk period i mitt liv. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara då, men jo visst, är inte säker på att det hade gjort mkt skillnad dock.
Den dömande attityd jag tror mig se, kan jag även se i mammas mamma, mormor. Det oroliga, och hon är lika irriterad av det som jag är. Ironiskt, och får mig ibland att bli lite rädd, att arvet kommer att fortsätta, att jag aldrig kommer att kunna förändra något. Men jag tror dock inte mamma försökt få en riktig förändring.
Försöker egentligen inte att lägga skulden på henne, jag tror ju faktiskt hon kan vara lika mycket offer som jag. Hon lever kvar i jantelagen. Men
Tack för din respons, det var nyttiga frågor!
