Snälla, stanna i nuet
Jag känner att jag håller på att glida bort, när jag vaknar och börjar dagen. Reflekterande och fantiserande om framtiden , vad som skulle hända om den ena eller andra omständigheten. Om jag skulle få det elelr det där jobbet, eller flytta dit eller dit. Tankarna rusar fram i 160, till situationer och tillfällen som kanske skulle kunna inträffa, om det, det och det hände. Men det är meningslöst, det fyller ingen funktion, situationerna i sig är inget att reflektera över.
Jag är en tänkare. I motsats till en impulsiv människa, som reagerar på första impulsen och kanske tänker till efter. Jag analyserar istället och känner efter. Men baksidan inser jag är att bli allt för innåtriktad. Gräva ner sig i sina egna fantasier och tankegångar och försvinna bort från var jag är för tillfället.
Jag ber en stilla bön till mig själv... Stanna upp! Snälla, var kvar i nuet! Och jag tror jag lyckades den här gången. Jag är stolt att jag lyckas, det är en förändring, som jag orsakade själv. Jag går ut i solen, det är fint. Grönst och blått och träd i blom. Sätter mig och läser i parken tillslut, det skingrar tankarna. Även om det är andra tankar, så är det nya tankar, som tränger undan de gamla vanliga. Jag saknar det för jag hittar fortfarande ingen läsro i lägenheten. Den lilla, där det inte går att komma undan. TV, matrum, sovrum, arbetsrum, allt i ett. Det vill jag verkligen bort ifrån och här och nu lovar jag mig själv att ha en ny större lägenhet innan årets slut!
Hon från förra helgen hörde av sig i helgen, trots allt. Ett neutralt mess som jag ger ett ungefär lika neutralt mess tillbaka på, sen är det tyst. Trodde väl inte det, men det är ändå samma känsla från henne. Som att hon väntar på att jag ska ta initiativ. Jag brukar alltid vilja ge en person en andra chans, men då kan ofta även bli en tredje, en fjärde, och femte. Men lika ofta består första känslan, när gör man mest rätt att sluta? För sig själv och den andre.
Är det jag som tänker för mycket igen? På om och kanske. Det är ju så jag är. Hindrar det mig från att leva fullare?
Jag är en tänkare. I motsats till en impulsiv människa, som reagerar på första impulsen och kanske tänker till efter. Jag analyserar istället och känner efter. Men baksidan inser jag är att bli allt för innåtriktad. Gräva ner sig i sina egna fantasier och tankegångar och försvinna bort från var jag är för tillfället.
Jag ber en stilla bön till mig själv... Stanna upp! Snälla, var kvar i nuet! Och jag tror jag lyckades den här gången. Jag är stolt att jag lyckas, det är en förändring, som jag orsakade själv. Jag går ut i solen, det är fint. Grönst och blått och träd i blom. Sätter mig och läser i parken tillslut, det skingrar tankarna. Även om det är andra tankar, så är det nya tankar, som tränger undan de gamla vanliga. Jag saknar det för jag hittar fortfarande ingen läsro i lägenheten. Den lilla, där det inte går att komma undan. TV, matrum, sovrum, arbetsrum, allt i ett. Det vill jag verkligen bort ifrån och här och nu lovar jag mig själv att ha en ny större lägenhet innan årets slut!Hon från förra helgen hörde av sig i helgen, trots allt. Ett neutralt mess som jag ger ett ungefär lika neutralt mess tillbaka på, sen är det tyst. Trodde väl inte det, men det är ändå samma känsla från henne. Som att hon väntar på att jag ska ta initiativ. Jag brukar alltid vilja ge en person en andra chans, men då kan ofta även bli en tredje, en fjärde, och femte. Men lika ofta består första känslan, när gör man mest rätt att sluta? För sig själv och den andre.
Är det jag som tänker för mycket igen? På om och kanske. Det är ju så jag är. Hindrar det mig från att leva fullare?
Kommentarer
Trackback
