Var är min mansroll
Jag undrar ibland, hur en man ska vara, hur jag ska vara. Det finns gott om starka kvinnor, i både romaner och filmer. Jag kan inte många romaner och definitivt inte klassiker, men filmer? Den första jag tänker på är Amelie. Den andra mamman i Krigarens Själ. En tredje Jodie Foster i Panic Room, och många fler, det finns gott om dem. De gestaltar kvinnor som är starka, fristående, står upp för sig. Men var är de starka männen? Hur är en man stark? De som kan flexa med bicepscen och klubba ner folk som står i dess väg?
Vilka män är det man ser? Exempelvis Rambo och James Bond, som visserligen kämpar för rättvisan och för den svage, men med överdrivet och obefogat våld. Kan alla som ser skilja på det, undrar jag?
Jag går igenom filmsamlingen och nästan varje med manlig huvudroll är småkriminell (After the sunset, Training day, Confession of a dangerous mind, Man of Fire, Riddick, X-men... de kommer på rad). Är det mannens ansvar att böja på lagen när det behövs? Kan han ta ansvar för det, borde han? Men även om jag får leta efter dem så finns det väl undantag, de med personer som genuint kämpar för rättvisan och den svage (Dreamcatcher, Three Burials of Melquiades Estrada, Coach Carter). Oberoende av film, tycks det oftast finnas en halvt elak, halvt kriminell man i dem.
Pär Ström var i ropet, en kort men intensiv period. Nu verkar nyheten av hans radikala tankar ha lagts sig, och intresset med det. Men jag tror han fick fram en bra effekt, han väckte frågorna. Jag förstår innerligt vad det är han känner, att mannen framställs som ett känslolöst djur. Det är många överdrivna liknelser han drar, men förstår att det blir så. När man ska bryta mot ett helt samhälles inställning, det man själv ser som sanning, överdriver man naturligt för att få fram sitt budskap. Det behövs nog, om man mjäkar komemr man bara bli avfärdad. Sanningen, mellan den gamla och nya radikala omställningen, ligger då som oftast någonstans i mitten, tror jag.
Eller är det jag som inte är bekväm med den mans roll jag borde ha? Jag hatar att stoppas in i ett fack och behöva rätta mig efter det. -Så här är du, sä här agerar du. -Dra åt h****te! Av ren trots så vill jag då göra tvärtom. Det är samma känsla jag får från många feminister som jag hört i media tidigare, och att de som jag kan fastna i det mönstret. Det svåra då, är att inse när det faktiskt är sanning och berättigat.
PS. Jag skrattade högt och gott när jag läste denna artikel, den känns så typisk rysk-manlig-makthavare. Han går i sin föregångares fotspår. Det kan vara skönt med personer som inte överraskar ibland, som bara är. DS
Vilka män är det man ser? Exempelvis Rambo och James Bond, som visserligen kämpar för rättvisan och för den svage, men med överdrivet och obefogat våld. Kan alla som ser skilja på det, undrar jag?
Jag går igenom filmsamlingen och nästan varje med manlig huvudroll är småkriminell (After the sunset, Training day, Confession of a dangerous mind, Man of Fire, Riddick, X-men... de kommer på rad). Är det mannens ansvar att böja på lagen när det behövs? Kan han ta ansvar för det, borde han? Men även om jag får leta efter dem så finns det väl undantag, de med personer som genuint kämpar för rättvisan och den svage (Dreamcatcher, Three Burials of Melquiades Estrada, Coach Carter). Oberoende av film, tycks det oftast finnas en halvt elak, halvt kriminell man i dem.
Pär Ström var i ropet, en kort men intensiv period. Nu verkar nyheten av hans radikala tankar ha lagts sig, och intresset med det. Men jag tror han fick fram en bra effekt, han väckte frågorna. Jag förstår innerligt vad det är han känner, att mannen framställs som ett känslolöst djur. Det är många överdrivna liknelser han drar, men förstår att det blir så. När man ska bryta mot ett helt samhälles inställning, det man själv ser som sanning, överdriver man naturligt för att få fram sitt budskap. Det behövs nog, om man mjäkar komemr man bara bli avfärdad. Sanningen, mellan den gamla och nya radikala omställningen, ligger då som oftast någonstans i mitten, tror jag.
Eller är det jag som inte är bekväm med den mans roll jag borde ha? Jag hatar att stoppas in i ett fack och behöva rätta mig efter det. -Så här är du, sä här agerar du. -Dra åt h****te! Av ren trots så vill jag då göra tvärtom. Det är samma känsla jag får från många feminister som jag hört i media tidigare, och att de som jag kan fastna i det mönstret. Det svåra då, är att inse när det faktiskt är sanning och berättigat.
PS. Jag skrattade högt och gott när jag läste denna artikel, den känns så typisk rysk-manlig-makthavare. Han går i sin föregångares fotspår. Det kan vara skönt med personer som inte överraskar ibland, som bara är. DS
Kommentarer
Postat av: Stina
Det enda jag vill förmedla är detta: Se Into the wild.
Postat av: appe
Du läser mig perfekt Stina. Jag har skaffat filmen, den ligger och väntar, jag har smygtittat på inledningen, men väntat.. sugit på karamellen. I helgen kommer jag inte kunna hålla mig längre.
Postat av: Linus
Filmen är sjukt ren, budskapet likaså. Jag lovar att den förändrar människor
Trackback
