Snedsteg
Till och med ett litet spontant leende kommer på läpparna, då. Det är skrämmande och förundrande. Att två minuter innan ligga i sängen, stirrandes i taket, utan minsta hopp om framtiden i sikte. Det kändes som om jag var helt tillbaka i missären. Det menlösa. Att inte ha någon vilja. Att veta exakt vad det är som jag behöver. Mat i magen. Boken på bordet. Altl inom räckhåll, men utan att förmå mig göra något.
Men tanken på att jag kanske borde skriva av mig fäster. Jag slår bort den först. Men i nästa ögonblick slår jag inte bort den. Jag känner, att jag behöver. Lyckas dra mig upp. Och energin kommer tillbaka, direkt. Och en kvart senare har jag mat i magen. Jag förundras över det, att tanken kan betyda så mycket. Man är själv ansvarig för sin egen olycka.
Och du slutar aldrig to amaze me. Appe appe din sista skrivna mening där har jag tänkt åh så många gånger, det är så sant. Som jag sagt är man sin egen största idioti & det är så mycket sant i det att man inte tänker på det (iof skulle man kanske bli galen av att tänka för mycket på just det)
men tappa inte fotfästet. visst kan man snubbla, falla lite lätt men fall inte från marken inunder dig, gör du det så finns jag här för att ta emot, hålla emot. läsa dig och försöka förstå, dela med mig och ta del av dig. du vet inte vad du påverkat mig under all den här tiden
men jag kan inte sluta tänka på att jag inte ens minns hur vi fann varann
Jo man kan nog bli galen av det.. man kan inse att man är helt galen och idiotisk i sitt beteende.. men det är då man har blivit vis, när man inser att man är galen, hur man är galen :P Om man är medveten om det, så gör man inte om det. Som jag ser det, är det bara då man är en riktig galen idiot, om man medvetet gör om misstag.
Jag tror, det var när vi båda föll, som vi tog emot varandra :) delade med oss av varandra.
