Snälla förklara
Jag vill, se mer till mina behov, och mindre till mina begär. Så säger texten jag läser, jag undrar om det är därför jag vill det. Men det låter så bra, låter så sant, känns så sant, som att jag bara väntat på att få se det i ord. Det får mig att tänka på vad jag önskar i en partner. Vad behöver jag, i en annan? Jag tror jag egentligen bara behöver en sak. Att hon ska se mig för den jag är. Ta mig, för den jag är. Inget mer.
Hon behöver inte vara pratsam, ha självförtorende, ha pondus, vara söt eller ha stora bröst. Hon behöver bara se mig för den jag är. Respektera, den jag är innerst inne. Se, vad jag behöver. Just nu är det att få lägga mitt huvud i någons knä- Bara för en stund, bli omkramad, och känna att jag får vara nere och ensam ibland. Att det är tillåtet, att vara jag, precis så som jag är för stunden. Det, behöver jag.
Men det måste jag också klara, det är vad jag vill klara. Se den andre, för den hon är. Se hennes behov, som kanske inte alltid är lika med hennes begär. Ge, det hon behöver.
Jag vill bli tagen, för mig själv. Men vem är jag? Jag vet så mycket att jag inte visar upp vem jag är, för de jag möter. Hur ska jag då bli tagen för den personen som jag inte känner själv. Eller veta när jag blir det. Jag vet inte. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet en sak som jag inte behöver, och det är ensamheten. Den berikar mig inte, inte i denna usträckning. Jag vill umgås, kommunicera, men inte som vännerna ikväll. Spelandes Rock Band hela kvällen. Jag vill ha mer. Och jag vill utmana mig själv, både psyke och kropp. Mina talanger. Jag vill och gillar det. Testa gränserna och överträffa mig själv. Då mår jag bra. Men kanske det är ett begär ändå, som ett par stora bröst? Är det något jag behöver, eller bara trånar efter för att tillgodose mitt ego?
Jag kan inte le åt mig själv i spegeln. Jag borde det, för det är lite kul, hur jag kan deppa ihop, så snabbt, utan att veta varför. Att jag inte kan hitta något nöje, i något, musik, sällskap, så som jag annars kan. Det är märkligt, att jag fungerar så här.
Jag funderar, på vad det är. Är det för att hon från det förflutna spökar i sinnet? Är det för att det känns som om jag är tillbaka, till den osäkre, den som inte vågar ta steget. Varför var jag tvungen att leta upp bilden på henne idag? Det ansikte jag inte sett på ett år, som jag nästan glömt hur det såg ut. Är det hon som spökar nu, som påminner mig om alla tillkortakommanden och önskningar, som inte uppfylldes med henne? Är det därför? Hänger det ihop?
Jag analyserar, tänker, för långt ibland. Jag slår knut på mig själv, stryper mig själv, lägger krokben på mig själv. Det, är ju faktiskt riktigt kul. Det skulle se riktigt kul ut om Robert eller annan Gustavsson gjorde, satte krokben på sig själv, och föll hals över huvud i backen. Jag skulle skratta, så varför inte åt mig själv? Jag har väl kanske inte den förmågan, som jag önskar jag besatt. Att se på mig själv utifrån, se vem jag är. Jag vet inte.
Nu kunde jag le åt mig själv. Och såg ljusglimten i tillvaron i det. Jag såg glimten av regnbågen, trots det dystra regnet som öste ner. Det betyder att solen lyser någonstans, den finns, trots molnen som döljer den. Snart är den tillbaka, det är väl bara att vänta. Ta skydd, tills stormen har passerat.
Och den har faktiskt nästan helt passerat nu.
Jag känner igen mig väldigt i att kunna gräva ner sig själv utan någon som helst anledning egentligen, på väldigt kort tid nästan ingen tid alls. Men ibland tror jag man behöver det, även om det suger totalt just under tiden
Man är ju vem man är pågrund av all smärta man gått igenom, även pågrund av glädjen. Livet formar oss liksom, även om vi inte kanske gillar den vi är så kan man inte rymma ifrån den heller. Det går inte att förändra över natt, vi är vad vi är
Det känns som att jag alltid kritiserar dig Appe, men jag hoppas att du inte tar det så för det är egentligen inte så det jag menar. Jag vill bara att du ska vara lycklig!
Men tror du inte att du är för mycket av en idealist? Det jag menar är att vi har alla våra fel och brister och man kan egentligen aldrig bli perfekt eller lycklig fullt ut. Människor kan enligt mig aldrig vara hela, vi kan bara bli nästan hela och det genom att inse våra brister och begränsningar.
Jag är som du, jag tänker för mycket, för ofta och för mig är det tecken på att jag är understimulerad. Kanske är det så för dig med? Botemedlet är kanske att bryta lös från gamla mönster och verkligen ta makten över ditt liv?
Förlåt för att jag kommmer med pekpinnen, kanske vet jag ingenting överhuvudtaget. Detta är min uppfattning som sagt...
Hej Stina! Du ger mig nya synsett på saker och ting, och det är jag oerhört tacksam för.
Du har helt rätt att jag är en egen väldigt stor idealist och moralist. Jag vill vara perfekt och inte mindre god mot världen än självaste jesus, typ. Jag har insett, och försöker ändra. En risk, är att av ren trots göra motsatsen, vara medvetet "ond".. men jag försöker, bara vara sann mot mig själv, se mina svagheter. Se vem jag är. Man är vad man är, som hanna säger. Och inte döma mig själv så hårt, inte vara så strikt och styrd, alltid bäst och perfekt. Det är även för att inte vara så moraliserande och "pekfingrig" mot andra, kritisera deras levnadssätt de valt, eller döma andra som sämre versioner av mig.
Jag måste bryta med gamla mönster och beteende, det har jag också kommit fram till. Rensa i garderoben, jobbar jag för fullt med att göra. Och understimulerad, jo det kan man lugnt säga...
