Blueberry blues
Jag springer nästan hela vägen till bibblan. In i det sista, sitter jag och skriver ner citat från boken jag sträckläst sista halva, men inte känns klar med. Vakten har precis låst porten när jag kommer flåsande dit. Öppnar, kanske just för att han ser mina rosenröda kinder, ångande mun och bröst som häver sig. -Bara lämna böcker? På väg hem genom gallerierna fångar ett Daim-stånd min blick. Forest Fruits, undrar hur det smakar, jag gillar daim, det var länge sedan. Jag fortsätter förbi, jag tillåter mig allt för sällan att njuta av det där, livets små läckerheter. Allt ska vara så perfekt, rent, uttänkt, kontrollerat, utan laster. Men 3för12, till och med min snåla perfektionist kunde inte motstå det. Och här sitter jag nu, med en glas glögg, knapprandes på Daim, som sjunger av blåbär.
Hon den där, från jobbet och fredags, är fortfarande i tankarna ibland, speciellt nät jag läste min bok, om ZEN. Hon är lite av en vad man i ZEN kallar en koan. En gåta, ett olösligt problem, en fråga utan varken rätt eller fel svar, men ändock som har ett svar. Det gäller bara att låta det komma till en själv, istället för att aktivt söka det. Inte reagera på alla impulser och tankar som väcks, köra på i de invanda mönstren från andra erfarenheter. Istället aktivt agera och lita på den intuitiva kunskapen, då tillfället kommer. Känslan, den som jag har så svårt att hitta ibland. Men jag mår märkbart bra av det, bara nu, den korta stund jag stötte på både henne och den andre, utan att fördöma eller möta med besvikelser och krav på upprättelse, fly eller stöta bort. Bara möta och välkomna, gåtan som den är.
Och är det en gåta jag kan ta något ifrån? Våga? Ja, sure, inte låta det gamla styra det nya. Spela spelet mer? Jag hatar spelet. Kanske för att det känns så främmande, konstigt, jag kan det inte, så att jag stöter bort det, förkastar det. Men medvetet för att det känns så fel. Det funkar säkert, alla som provar säger så. -Det funkar faktiskt, skrattar de, som om de vunnit på lotto. De har hittat en väg, till framgång? Men jag undrar, hur det förändar personen, som är under den där masken man visar upp? Masken som är förföraren. Nej, det känns bara fel och jag vill inte hålla upp någon mask framför mig. Jag vill bli tagen som jag är, inte som den någon annan vill att jag ska vara. Eller spela på andras fatila önskningar om att bli älskade. Är det han den där pretentiösa perfektionisten som är framme och nosar igen? Det tar jag i så fall. (Om spelet.)
Och jag ber ett stilla förlåt, både till er som faktiskt läser mig och till mig själv. För att jag är så dålig på att skriva här, där jag av hela min varelse vill skriva. Nästa år...
Jag tycker inte du ska tänka mer på Henne, it all happend for the best som man säger. Jag tror ju starkt på tecken och mening med allt, kanske det var så att ni båda ville, tänkte tanken men någon eller något förhindrade detta skeende. Kanske det hade slutat i katastrof. Kanske inte. Livet ger oss små tecken och våra skyddsänglar (?) hjälper oss in på rätt väg. Eller är det det undermedvetna, något i din blick som fick henne att gå...det blir ett bra 2009 jag lovar =)
Ja allt blir ju också vad man gör det till. Och så länge man drar lärdom finns det inga dåliga erfarenheter. Jag tror mig kunna, men jag tror mer att det var jag som, kanske såg nåt i blicken eller beteendet, som gjorde att jag drog mig undan, avvaktade, inte vågade. På gott eller ont, jag vet varken eller och därför känner jag mig heller inte sårad. Eller låter henne vara i tankarna, i den grad som jag brukat, eller på det ältande sättet.
Ja allt har en mening, så tror jag också.. och det handlar nog mycket om just det, tro. Bara man gör det så kan man också hitta en mening i det, allt.
Det blir ett meningsfullt 2009!
