... oskyldig pojke ...

Snö som kommit. Snö som gått. En vecka som kommit. En vecka som gått. Det har fortsatt i samma veva som den innan, ständig övertid. Jag är tacksam för det, vill jobba och trivs med det, men kanske det blev för mycket en dag. Morgonen är tidig och kvällen sen. Det känns som man vill få ut något av den. Inte bara jobba, äta, laga ny mat till morgondagen, och sedan sova. Försöker hålla sig vaken och hitta något vettigt att få gjort, skriva något, eller åtminstonde någon underhållning. Men det blir mest meningslös dimma av allt. Kanske var det det som blev för mycket tillslut.

På onsdagsmorgonen hade kylan kommit, men den höll sig ändå utanför den tunna men vindtäta skaljackan, värmen kom innifrån. Cyklen gnislade och protesterade dock, den som stått ute i regnet för ofta på senaste. Det var tungt att gå upp, även den morgonen, rent fysiskt efter den innan tyngsta dagen hittills. Också det, rent bokstavligt och fysiskt, med endast tunga paket att lyfta. Mentalt var sinnet dock som alltid, fjäderlätt och svävande. Så har det alltid varit, och jag är så oerhört tacksam för det, att det aldrig aldrig har känts tungt i sinnet att sätta sig på cykeln på den tidiga morgonen, inte ens i duggregnet.

Dels tror jag det handlar om att jag hittar en mening i jobbet. Det är ett sketet slit som inte många skulle göra frivilligt, utan glamour, utan prestige, inte ens bra betalt. Men jag gör det, något som måste göras. En uppgift ingen annan skulle klara att göra bättre, eller kanske inte ens klara att genomföra. Så tror jag, så känner jag. I det stora hela, är det en uppgift som är lika viktig som någon annan. Men kort och gott kan man nog sammfatta det med att, det är min uppgift.

Men denna onsdag blir speciell. Det blir ännu en tung dag, bara tunga lyft, hemmabiosystem i lådor stora som likkistor. Det blir det namn jag ger dem, likkistor, och det känns som jag borde ligga i en, för jag är helt slut på energi, ork. Och jag har ingen möjlighet att byta eller direkt vila. De flesta har truckkort, där på jobbet, och turas om med att sitta i truck och bära lådor, vissa sitter hela tiden. Jag kan bara bära. Och det finns ingen annan grupp jag kan byta med heller, med lättare lådor och lyft, de är skadade eller helt enkelt för små och svaga. Inte stor och stark som jag med mina 65 kilo(!). Det finns inga alternativ. Kanske var det det, situationen som var oförändringsbar?

Jag känner hur irritationen och frustrationen kommer krypande, i takt med att energin försvinner. Varför låter jag mig piskas så? Ingen annan behöver göra det, bara jag som är dum och låter mig utnyttjas. Inte ens kamraterna, som är ett stort glädje ämne och dragplåster till jobbet, lyckas få upp mina mungipor. De är envist riktade mot golvet där jag släppar fötterna. Sammanbitet, som ett åskmoln, väl gömt i ett blankt uttrycklöst yttre, går jag mot omklädningsrummet i slutet av dagen. Inte ens kylan som träffar lungorna när jag kommer ut genom porten. Inte ens den varma chokladen i pappermuggen jag har i handen ifrån kaffeautomaten. Inte ens de fjäderlätta snöflingorna som börjat falla. Inte ens det lyckas få mungiporna att rikta sig uppåt, ens för en stund. Det som jag normalt sett skulle njutit av, för varje sekund jag kände värmen som spred sig av chokladen, den som blandade sig med kylan från den kalla luften, betraktandes snöflingorna som dansar i luften.

Väl hemma, sitter jag bara, orkar inget annat. Jag värmer ett glas glögg, släcker och sätter mig bekvämt tillrätta i sängen där jag kan blicka ut över skyn och julbelysningen i balkongerna mittemot. Jag tror det ska ändra min sinnestämming, men tankarna bara fortsätter rulla, jag sitter kvar. Kramar det kalla tomma glaset hårt, som för att hålla det kvar, när impulsen av att kasta det hårt i väggen kommer. Det är tur ingen är i närheten, inte chefen, inte nån annan. Minsta ord skulle kunna få mig ur balans, så känns det. Jag gjorde nog klokt i att dra hem, snabbt, utan att säga mycket till hejdå. Jag spelar upp scenario efter scenario, där jag får uttr ycka min ilska, där mycket går fel. Bara worst-case scenarion, där allt slutar att till och med vara sämre än det är nu, då.

Den där meningsfullheten, som jag känner varje morgon, är då som bortblåst, och jag saknar den innerligt. Kvar har jag bara känslan att vara utnyttjad och det är nog bland de värsta jag kan känna. Kommer jag ens kunna ta mig till jobbet imorgon? Av alla dagar, då stor-chefen kommer på besök från sitt kontor. Hur ska jag få fart på kroppen om jag inte har viljan? Den kommer bara ligga kvar i sängen, under täcket. Så som jag sitter kvar där i sängen och stirrar ut på ingenting. Hela kvällen går, och jag sitter fortfarande, i sängen eller stolen framför datorn. Tittar på något meningslöst men är någon helt annanstans i sinnet ändå, ser bara rödfläckad ilska för ögonen.

Den tar verkligen över hela mig, hela min kropp. Alla de normala behoven och begären skuggas av det svarta molnet som dundrar och blixtrar till höger och vänster där inne. Var är min hunger? Efter en hel lång arbetsdag med övertid. Kroppen ska skrika efter mat, den gör alltid det, den är som en bottenlös brunn ibland, då. Både en och två middagar brukar gå ner på kvällen, och fika. Ändå går jag ner i vikt. Det första jag alltid gör, när jag komemr hem är att slänga av mig de svettiga arbetskläderna från hela dagen och kämpiga cykelturen, äta massa mat och sedan in i duschen. Då har jag blivit återställd, till stor del. Då börjar jag varva ner.

Men denna dag sitter jag fortfarande i arbetskläderna med intorkat svett, ända till kvällen, ändå tills läggdags. Äta lyckas jag, sent, och viss energi lyckas komma tillbaka, och även till viss del tränga bort det där molnet i sinnet. Var det så simpelt, frågar jag mig själv. Var det bara brist på e nergi? Jag brukar ju vara så, grinig och ilsken, så fort jag inte får mat när jag vill och behöver, alltid varit. Tanken slår mig på kvällen, vad är det som ändrats, vad är som är så speciellt med denna dag? Varför är jag så lack? För trött? För tungt? Det har det varit tidigare. För att jag sliter mer än andra? Inget nytt heller, jag gör det frivilligt varje dag. För att jag är utnyttjad? Jag tillåter mig själv bli det, varje dag. Och det är också något som irriterar mig. För jag vill ju hitta någon skyldig, i ilskan, med alla scenarion, någon som felat och gjort det här emot mig. Men alltid finns den gnolande känslan som säger mig att jag gjort det mot mig själv, att det lika mycket är min orsak, min egen dumdristighet.

Jag önskar jag kunde ta ut ilskan på någon, önskar jag kunde göra det nästa dag, men eftersom felet skulle kunna vara helt och hållet mitt eget, så skulle det kännas väldigt dumt efteråt. Jag lyckas på något sätt lägga det lite bakom mig till torsdagen, och då får jag också göra lätta uppgifter, packa om kexpaket och etikera dvd-spelare. Jag får göra det innan jag själv behöver säga till, så som jag planerat, att jag inte vill lyfta tungt idag, någon annans tur. Vill tro att han, arbetsledaren, insett det fysiska senaste dagarna, eller ser det i mina ögon, men är inte säker i slutet av dagen. När jag i slutet av dagen får veta att jag f örlorat två övertidstimmar veckan innan, för att jag tvingades gå hem tidigare än alla andra på fredagen, i brist på jobb, så kommer det där åskmolnet fram igen. Känner det inom mig, känner blodet rusa, blossa upp ansiktet. Jag låter det födas, använder det, energin. Men jag är stolt över mig själv att känna att jag behåller behärskningen. Att jag inte låter ord spottas ut, som jag ångrar stunden efter, som helt saknar reson, och att jag kan ta till mig svaren, lyssna och höra, och inte bli helt förblindad av ilskan.

Och det känns skönt, att bara få något lite erkännande, att de förstår att jag är arg, frustrerad. Att jag har all rätt till det, att det är bra att jag står upp för mig själv. Även den hårda men ändå väldigt mjuka arbetsledar Lars. Vi har ett långt samtal i omklädningsrummet efteråt, då vi både helst skulle jäktat hem. Det hjälper ju inte mycket, reellt sett, förändrar ju inget, att få förståelse. Eller så kanske det gör all skillnad. På fredagen är allt som det brukar, jag cyklar fjäderlätt  både till och från jobbet.

Det var, en lärofylld vecka. Sällen har jag blivit så lack, och det liknade mest en depp-dipp, med ungefär samma konsekvenser, att allt annat blev oviktigt, bara den svarta känslan som gnolade i kroppen betydde något. Jag är bra på att dölja det, för andra, känslorna som kommer fram. För bra, jantelagen som mamma gett mig, säger åt mig att inte känna, att det är fult att visa det. Men är ändå stolt över hur jag lät den komma fram. Utan att låta den ta över hela mig, låta den styra hela mitt sinne och kropp. Det är så, som jag faktiskt vill förhålla mig till den där känslan. Känna den, använda den, men inte styras av den.

Fortsatt, så tänker jag på, funderar på, filosoferar på, hur jag ska förhålla mig till den där känslan som vill att jag ska fly. Ta mitt pick och pack, och gå. Kanske, blir det en julnöt jag kan knäcka då.