... oskyldig pojke ...

Idag, första dagen jag får dagens gråa ljus i ögonen på en vecka. Annars har det varit annat ljus, artificiellt ljus som strålar från taket. Ljus som inte förändras med dygnet och natten. Alltid samma ljus, alltid lika ljust. Jag skulle kunna vara sur, uppgiven över den ständiga övertiden. Och visst kommer stunderna då allt känns riktigt tungt, och det blir tjockt i huvudet. Men de är få, och det är motvilligt jag går hem tidigt på fredagen, första dagen utan övertid.

Mmmm mmmm, jag är dålig på att sätta saker i ord. Varför jag ja si, varför gör jag så. Varför är jag vegetarian. Undrande frågar de vid fikabordet, då de börjar lägga märke till att jag alltid har sådan mat med mig i lunchlådan. Det är en negativ klang på det, känner jag själv, tycker jag själv, tyckte. -Du är väl inte en sån' där vegetarian elle!? -Jag äter vegetariskt, brukar jag svara. Hemma, annars äter jag vad som bjuds, vad som finns. Övergången har gått naturligt, med början för ett drygt år sedan, förra vintern. Övergången var total, att själv bara laga vegetariskt, till sommaren som kom och gick.

Jag är oftast så, på gott och ont, jag går på känslan utan att direkt känna den, bara följer. Egentligen är det allt jag vill och allt jag försöker lära mig att göra, inget jag vill förändra. Men den där känslan är inte alltid så sund, måste jag konstatera. Som känslan av att jag inte är önskad, som om jag är ett bihang, som om jag inte gör någon skillnad. Känslan som säger mig att ingen skulle sakna mig om jag imorgon inte skulle sitta där vid fikabordet. Ja den bubblar upp ibland, fortfarande, så kommer den krypande vissa perioder. Jag känner och går in i den nu.

Men känslan har inte så mycket verklighet bakom sig, det ser jag rationellt, men inte emotionellt. Jag måste konstatera att den värdefulla känsla jag alltid förlitar mig på är skadad i vissa anseenden. Och det gör mig lite rädd, och tveksam, och osäker. Inte för det förflutna, men framtiden. Det får mig att ifrågasätta alla de val och impulser jag träffar på. Var kommer denna känsla ifrån? Är den rätt? Eller gör jag något väldigt väldigt dumt nu igen? Gör jag om samma misstag? Är jag förblindad av mig själv?

Men kanske känslan inte är så fel? Skulle jag var saknad? Vem skulle de sakna? Vem är jag att sakna? När jag ser mig omkring vid samma fikabord, kan alla samfattas i en identitet. Inte verbalt, åtminstonde inte av mig, återigen fattas orden, men nästintill känslomässiga bilder. Han är han, som är så, hon är hon, som är så. Alla tycks ha ett koncept, en bild, av sig själva(?), som de följer. De säger det med ord och hållning, men framförallt vågar de visa den där bilden, vem de är, hävdar den där självbilden. -Den här är jag! -Men vem är du? Ja vem är jag, vet de? För jag ger ju inte av mig själv, jag ger inte av det jag är. Så skulle de sakna mig? Vad finns det att sakna om jag inget ger eller visar? Så kanske kanske känslan har någoting att säga mig ändå, och det blir upp till mig att göra något annat åt den.

Det känns som Julen är här, vilken dag som helst. Så fort som hela november gick. Jag tar glödd, röd och varm i glas, det är nog det bästa med min juletid. Och mer jul tog jag första advent, med kör i kyrka. Orgelmusik som dånade i hela salen, genom varje bänkrad och in i varje rumpa. Det kan bäst beskrivas som guddomligt, så jag antar att de uppfyllde sitt syfte. Men att sjunga om herren och sonen som ska komma och frälsa, känns rätt fånigt, och jag följer bara med halvt i texten under psalmerna. Jag ser mig omkring i salen, nästintill bara gråa och vita hår. Det är de som fortfarande växte upp med traditionen, då den fortfarande var inbiten. Jag undrar hur många av dem som egentligen tror på gubben i månen, eller bara är där, just för den traditionen.

Jag undrade också lite där jag satt, om inte kyrkan funnits, vad hade vi haft då? Vad hade människor använt för att knyta an till varandra, vilket gemensamma mål i livet att sträva efter. Vem skulle ge hoppet?