You let her go to ease my friend
Jag vaknar, ser upp mot en himmel som börjat ljusna, moln och dis som börjar skingras och släpper fram den blå bakgrunden. Jag ligger i soffan, inlindad i den filt jag virade om mig natten innan. Halvnaken, med strumpor på. Jag försöker fästa blicken, den drar åt höger, vill inte. Det var länge sedan. Även om det bara är ett halvår sedan sist. Så mycket blev det inte igår men antar jag lyckats avvänja mig lite. Positivt. Jag försöker, men kan inte somna om. Och försöker, men kan inte stanna uppe. Kvar blir jag i sängen/soffan, och dagdrömmer. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så igår, med arbetskamraterna på puben. De närmsta, vi som jobbat mest med varandra. Ovant att se vissa ur sina arbetskläder, så olika, men ändå samma. Han och han och han och jag... och hon.
Jag kände mig rätt så hemma, rätt så pratglad, rätt så del av. Undrar hur mycket som var alkoholen. Men önskar bort den bittra eftersmaken som ligger kvar, ord som ekar och tränger sig på. För snäll. För feg. Varför lät jag henne gå? Hon som lockat mig så länge på jobbet. Varför släppte jag taget om hennes midja där i baren. Det dröjde inte länge förrän hon satt i den andres knä, och lät hans händer smeka på och uppför och innåt hennes lår. Jag satt som en fån bredvid ett tag, när deras uppmärksamhet försvann från mig och allt annat runtomkring och blev låste till bara de två, innan jag reste mig upp och gick.
Jag kände mig inte sårad. Lite förvånad över det, men tycker samtidigt inte att jag borde. Jag var ju lockad av henne, eller var det bara hon som lockat mig, samma sak. Om hon så snabbt satte sig i den andres knä, skulle jag kanske vara tacksam att det inte blev jag, om hon kommer gå lika snabbt vidare till nästa. Men det är ett uselt försvar, som faller lika fort som tanken kommer. Och jag är inte sämre jag, jag tar det närmsta och tillgängliga hela tiden. Jag kan också säga att hon inte är rätt ändå, att hon faktiskt passar alldeles utmärkt och bättre med han den andre. Men den ursäkten faller lika hårt som den första. Vem säger att man måste vara lika, och en sådan samarait som jag har ingen, inklusive jag, någonsin gillat. Bara ursäkter. En snäll dörrmatta.
Jag tänkte för mycket, även då, i stunden, när hon faktiskt stod och höll om mig, tittade nära och länge. För hon stod ju ännu närmre den andre alldeles nyss, varför gjorde hon det med mig nu? Hade hon inte redan valt? Ville hon bara ha uppmärksamheten? Den jag ser henne så gärna vill ha och tar av alla andra snygga killar på jobbet.
Feg, det var jag. Det tyckte även han den där latinamerikanen som stod i baren bredvid oss tidigare, och pratade på knaglig engelska. - You let her go to ease my friend! Jag kunde bara fortsätta le, och rycka på axlarna, innerst inne höll jag med. Om jag stannat i stunden, och inte brytt mig om det innan, hade jag kunnat våga då? Om jag inte brytt mig förrän problemet var framför mig, inte alltid är så försiktig och framtidsskådande, för att gå på en törn, spräcka den perfekta ytan. Vill inte leva så. Vill inte tänka så. Vill helldre vara rustad att ta emot törnen när den kommer. Förberedd, redo, inte fly från den, ta emot, skutta över, och gå viadre på andra sidan, som det lilla lilla gupp i livet det är, vad det än är.
Har en hel del att lära om livet, samhället, som det är. Jag klara inte att hävda mig alltid, eller hänga med i munhuggeriet. Har för lite träning i det. Men det är väl också allt jag kan, och ska, träna, på måndag, då jobbet väntar. För jag vill inte bli den där bittra gubben som sitter i lägenheten och tappat allt hopp om en ljusare framtid. Nej, inte som han. Helldre bitter som Clintan i så fall, som i filmen Gran Torismo, bitter men rak som doktor house.
Jag kände mig rätt så hemma, rätt så pratglad, rätt så del av. Undrar hur mycket som var alkoholen. Men önskar bort den bittra eftersmaken som ligger kvar, ord som ekar och tränger sig på. För snäll. För feg. Varför lät jag henne gå? Hon som lockat mig så länge på jobbet. Varför släppte jag taget om hennes midja där i baren. Det dröjde inte länge förrän hon satt i den andres knä, och lät hans händer smeka på och uppför och innåt hennes lår. Jag satt som en fån bredvid ett tag, när deras uppmärksamhet försvann från mig och allt annat runtomkring och blev låste till bara de två, innan jag reste mig upp och gick.
Jag kände mig inte sårad. Lite förvånad över det, men tycker samtidigt inte att jag borde. Jag var ju lockad av henne, eller var det bara hon som lockat mig, samma sak. Om hon så snabbt satte sig i den andres knä, skulle jag kanske vara tacksam att det inte blev jag, om hon kommer gå lika snabbt vidare till nästa. Men det är ett uselt försvar, som faller lika fort som tanken kommer. Och jag är inte sämre jag, jag tar det närmsta och tillgängliga hela tiden. Jag kan också säga att hon inte är rätt ändå, att hon faktiskt passar alldeles utmärkt och bättre med han den andre. Men den ursäkten faller lika hårt som den första. Vem säger att man måste vara lika, och en sådan samarait som jag har ingen, inklusive jag, någonsin gillat. Bara ursäkter. En snäll dörrmatta.
Jag tänkte för mycket, även då, i stunden, när hon faktiskt stod och höll om mig, tittade nära och länge. För hon stod ju ännu närmre den andre alldeles nyss, varför gjorde hon det med mig nu? Hade hon inte redan valt? Ville hon bara ha uppmärksamheten? Den jag ser henne så gärna vill ha och tar av alla andra snygga killar på jobbet.
Feg, det var jag. Det tyckte även han den där latinamerikanen som stod i baren bredvid oss tidigare, och pratade på knaglig engelska. - You let her go to ease my friend! Jag kunde bara fortsätta le, och rycka på axlarna, innerst inne höll jag med. Om jag stannat i stunden, och inte brytt mig om det innan, hade jag kunnat våga då? Om jag inte brytt mig förrän problemet var framför mig, inte alltid är så försiktig och framtidsskådande, för att gå på en törn, spräcka den perfekta ytan. Vill inte leva så. Vill inte tänka så. Vill helldre vara rustad att ta emot törnen när den kommer. Förberedd, redo, inte fly från den, ta emot, skutta över, och gå viadre på andra sidan, som det lilla lilla gupp i livet det är, vad det än är.
Har en hel del att lära om livet, samhället, som det är. Jag klara inte att hävda mig alltid, eller hänga med i munhuggeriet. Har för lite träning i det. Men det är väl också allt jag kan, och ska, träna, på måndag, då jobbet väntar. För jag vill inte bli den där bittra gubben som sitter i lägenheten och tappat allt hopp om en ljusare framtid. Nej, inte som han. Helldre bitter som Clintan i så fall, som i filmen Gran Torismo, bitter men rak som doktor house.
Kommentarer
Trackback
