I väntan på bättre tider
Jag önskar jag hade någon som inte trodde på mig. Så att jag kan motbevisa. Det kan ofta vara det som driver mig. Men som Mia Törnblom säger, om jag hade självkänslan, skulle jag inte så desperat behöva gå ut och faktiskt prestera. Jag skulle inte svälja det och arbeta arslet av mig för att prestera ett motbevis. Jag skulle veta att jag kunde och kanske till och med kunna motargumentera.
Jag önskar... önskar... att så mycket var annorlunda. Att min lott var annorlunda. Att jag hade en "normal" familj. En älskande mor, en nära mor, en nära vän. Gemenskap där jag känner att jag hör hemma. Jag vill fly ibland. Bli en förlorad son. Flyga långtbort, och bli han som försvann. Det känns som enda lösningen då. Att allt kommer att upprepa sig om jag stannar. Allt som jag ser som fel i min familj, och som jag ser som omöjligt att ändra på. Både nu och för en framtid generation. Att det inte finns något som håller mig kvar. Att jag inte kommer bli saknad. Eller sakna.
Jag har svårt att släppa den tanken, även om det var ett tag sedan jag faktiskt kände så. Det är en sådan radikal tanke som sätter sina spår. Som den millisekunden då jag ville hoppa. Då jag skulle hoppa om jag stod på avsatsen. Just i det ögonblicket, så skulle jag ha hoppat. Ett ögonblick som etsats in i ögonlocken, som inte vill försvinna från minnet. En sådan tanke är det. Som inte riktigt försvinner även om känslan gör det.
Jag önskar... önskar... drömmer och fantiserar om hur jag skulle vilja ha det. Om jag kunde välja att ändra det förflutna och kunde bestämma om framtiden. Alltid massa önskande, men inget arbete för att faktiskt förändra något. Jag sitter fortfarande ihopkrupen i min stolen, ensam i lägenheten. Och gör ingenting. Önskar... och väntar på bättre tider.
...
Jag har funnit en ny favorit serie. Dr. House. Han som ofta tycks vara en osedvanligt omoralisk och egoistisk människa, men som när det visar sig, är, framställs som, snarare en osedvanligt empatisk människa. Jag önskar... önskar... att jag var som honom. Att jag kan se vad andra känner. Jag vill. Det arbetar jag ju faktiskt för, aktivt. Jag söker i mig själv, nu. Men någon gång måste jag också komma ut och se andra, försöka, lära.
Alltid när jag ser något jag beundrar så vill jag vara som den. Jag vill ta efter, och till och med göra det bättre. Är det verkligen hälsosamt. Ibland när jag ser på något, kan det göra att jag ser andra möjligheter, hur det skulle kunna utvecklas, göras bättre, eller bara annorlunda. Men samtidigt gör det ibland svårt för mig att faktiskt uppskatta det någon annan gör eller presterar. För jag tänker direkt på hur jag skulle kunna göra det bättre. Och då ser jag inte den prestation som de åstadkommit. Och kan då heller inte berömma dem eller ge min uppskattning av det.
Jag tänker bara på mig. Ego. Så känns det ofta. När jag läste en beskrivning av vad en narcissist är kunde jag känna igen mig i mycket av det. Det var skrämmande. Alla har väl en sådan ådra. Det är nödvändigt för att leva, alla vill bli bekräftade till någon grad. Men om inte barnet blir bekräftad för den det är, kan det utveckla ett överdrivet narcissistiskt beteende. Då kommer det att söka den beröm och beundran hos andra i vuxenlivet, som det inte fick från föräldrarna. Så var det ytterligare förklarat. Det är lite skrämmande att läsa, för det känns som jag inte gjort annat i mitt liv, sökt bekräftelse, som jag inte fick från föräldrarna. Är jag en narcissist? När jag läste vidare var det inte lika bekant längre. Men det var även det en sådan där tanke som höll sig kvar. Ett varningsrop för att reflektera över mina tankar, tar jag det som.
...
Jag skriver, utan att tänka, utan att gå tillbaka, utan bara fortsätter att skiva. Så säger William Forrester att man ska göra, i filmen jag fortfarande har i pausläge, just där. Inte tänka. Bara skriva. Skriv första utkastet, som det kommer från hjärtat. Det är hans första regel, inte tänka. Bara göra. Det går nog att säga om mycket. Sluta tänka så mycket på hur och varför och om. Om man vill göra något, verkligen vill göra något, bli bra på något. Gå ut och gör det. Så lär man sig och då borde man ju också bli glad för att man faktiskt gör det man verkligen vill och känner är meningsfullt. Gör det bara. Tänk inte. Sitt inte och fantisera om hur det skulle kännas om jag gjorde det. Hur det kommer att kännas när jag uppnått, det där. Det kan man göra efteråt. Släpp fantasierna och önskedrömmarna och gå ut och gör det. Annars kanske det kommer en tid då man fortfarande sitter ihopkrupen i sin stol i en tom lägenhet. Och är bitter över att jag aldrig fick chansen att göra, just det där.
Ut å hoppa någon gång då, Appe.
Jag önskar... önskar... jag hoppade, flög genom luft och över regnbåge.
Andra utkastet, 22/2 -2008, 03:33.
Att bara göra.
Något jag alltid, så länge jag levt, har haft problem med. Har inte vågat, bara tänkt. Men de så hemskt få gångerna jag ryckts med och bara gjort, då har det alltid känts mycket bättre efteråt. För då har jag fått känslan verkliggjord, istället för att tänkt hur det hade känts.
Att bara tänka.
Vad jag bara gjort hela mitt liv, jag har en tendens att tänka igenom allt trehundra gånger med alla möjligheter och hemskheter som skulle kunna hända. Jag tror det är viktigt att inte tänka så mycket, att bara släppa sig fri och bara göra det. Leva med att man tar en risk. Once again, smärtan gör att man känner att man lever. Och resulterar det inte smärta, well that's just great.
Varför inte spara en ordentlig bunt med pengar, en riktigt tjock sådan och sedan packa en väska och ge dig ut i världen. Åk dit du alltid vill resa, åk dit och till massor av fler ställen. Unna dig själv att komma bort ett tag. Kanske får du också lite perspektiv på saker och ting.
h: Ja vi borde tänka mindre. Det blir lätt allt för mycket funderande och spekulerande.
S: Det vill jag verkligen. :) Packa min ryggsäck och dra, resa och vandra till fots. Just nu har jag dock ingen tjock bunt att spendera, men det är egentligen bara en ursäkt, jag har suttit och låtit den bli mindre och mindre allt för länge. Jag är ofta sugen på att bara ta någon sista minuten charter, tittar ibland vad som finns, just för att bara komma bort ett tag. Men dit jag kollar är ställen jag varit på förrut, inga nya, vet inte om jag har några sådana där ställen som jag alltid velat till. Lite tråkigt, men det stämmer väl överrens med att jag håller kvar i det jag haft, jag vill tillbaka dit jag varit och haft det bra.
